Välkommen tillbaka – Ställ upp och Tänd en brasa - Borgerlig vigsel i synagogan – Högtiderna

Efter en bedrövlig sommar pga. vädret och förlust av min syster är hösten här. Snart är det åter Rosh Hashana och Jom Kippur. De tillfällen, tillsammans med Pesach då synagogan besöks av många medlemar. Då vi träffar personer som vi kanske inte sett sedan förra hösten. Denna höst kommer också innebära val till vårt fullmäktige. Det är dags att ömsa skinn och låta nya och gamla församlingsmedlemmar kandidera till de olika styrelserna. I skrivande stund har många kandidater föreslagits till de olika posterna. Jag hoppas att väldigt många av er tackat ja till att ställa upp i valet. Framförallt ni som är föräldrar till barn i skolåldern. Jag vet att det är jättesvårt att få tid till annat än arbete, familj och polarna. Men, det är en fråga om prioritering. Om man är en familj som – även framledes - önskar en judisk församling som dels ansvarar för att det finns en fungerande synagoga, religionsundervisning, judiska skolor, dels föreningar lägerverksamhet, fester samt någon som företräder judiska intressen i det alltmer mångkulturella Sverige – så ta ert ansvar. Ledningen idag är ”pensionsmässig” och nya krafter måste till.

Du som blivit föreslagen att ingå i fullmäktige tacka ja till att kandidera. Maila till Daniel Jonas eller ring kontoret och säg att du vill ta ditt ansvar för en judisk framtid i Göteborg. Men, gör det idag! Jag lärde mig följande sedeslärande historia av Storbritanniens förre chefsrabbin Jonathan Sacks för några år sedan. Jag tycker den kan illustrera den situation vi befinner oss i idag i Göteborg. ”Det finns två sätt att hålla sig varm på en kall dag. Det ena är att ta på sig en varm päls och inte behöva frysa. Det andra är att tända en brasa så att flera undgår att frysa. Enligt Sachs skall vi som judar tända en brasa. Jag tolkar det som att vi som judar inte skall ha ett individualistiskt perspektiv utan se till församlingens behov.

Mitt i sommaren kunde man läsa en artikel i Expressen med rubriken ”Jag får inte gifta mig i min judiska församling”. Församlingen som åsyftades var vår och skribenten var en av våra medlemmar.

Artikelförfattarinnan var upprörd över att hon inte har möjlighet att gifta sig i synagogan med sin icke judiske partner. Man kan ha många synpunkter på artikeln. Vi lever i en föränderlig tid – vilka konsekvenser får det för vår församling? De flesta äktenskap som ingås av en församlingsmedlem sker med en icke judisk partner, synen på ”judiskt leverne” är annorlunda idag än för bara någon eller några generationer sedan.

Flera församlingsmedlemmar tog kontakt med mig och tyckte att jag skulle svara i Expressen. Efter moget övervägande valde jag att inte göra så. Jag önskade inte förlänga denna diskussion i en av Sveriges största tidningar där artikelförfattaren skulle få sista ordet. Jag har en annan uppfattning i sakfrågan än artikelförfattaren, men det jag främst reagerar mot är att hon väljer att föra debatten i Expressen. Varför inte i Det Senaste? Vilka kan skälen vara att man inte försöker åstadkomma förändring genom att skapa en debatt där den hör hemma? På annan plats i detta nummer av Det Senaste diskuterar församlingsmedlemmar artikeln.

Enligt judisk tradition skapades jorden på Rosh Hashana. Gud bedömer på denna dag vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer finns tid för eftertanke och försoning.

Jag hoppas att vi alla, individuellt såväl som kollektivt, får ett bra år, fyllt av glädje, kärlek, kunskap, förhoppningar, fred och framgång.

70 år sedan befrielsen

En dag för gränslös medmänsklighet i Domkyrkan och Synagogan i Göteborg

Artikel: Anna Rikner, Svenska Kyrkan

Tusentals människor kom för att lyssna, mediabevakningen var stor och utställningarna lockade besökare både före och efter helgen. Svenska kyrkan och Judiska församlingens gemensamma högtidlighållande av freden i Europa 1945, räddningsaktionen med de Vita bussarna och befrielsen av koncentrationslägren fick stor genomslagskraft.

Under lördagen lyssnade mellan 1 500 och 2 000 personer på samtalen inne i Domkyrkan, medan ännu fler sökte sig in på domkyrkoplan för att titta på modellen av en Vit buss i naturlig storlek. De flesta stannade också till och läste på om de Vita bussarna och Folke Bernadotte.

Natten till lördag utsattes modellen för sabotage, då den del av texten som fokuserade på judarna skurits bort. – Det känns naturligtvis väldigt tråkigt, men visar också med stor tydlighet hur viktiga de här dagarna är. Vi måste fortsätta prata om de här frågorna och visa att vi står upp för medmänsklighet och solidaritet, säger JanOlof Arkstedt Broberg, präst i domkyrkoförsamlingen och en av arrangörerna. När de första besökarna dök upp var modellen lagad.

På dagen 70 år sedan freden i Europa hålls en minnesceremoni på den Judiska begravningsplatsen på Östra kyrkogården, där några av Förintelsens offer ligger begravda. De kom till Sverige 1945 och avled i sviterna efter det de utsatts för. Ungefär hundra personer finns med på kyrkogården och fortsätter därefter till Bastionsplatsen strax bredvid Synagogan, där man stannar till vid konstverket Mörker, väx morgondag av Kent Karlsson – minnesmärket över förintelsens offer som invigdes 2009. Kvällen avslutas med musik i Synagogan.

Efter att ha överlevt flera olika koncentrationsläger kom George Brauns föräldrar till Sverige via Röda korset våren 1945. De träffades här och bildade så småningom familj.

– För de judar som överlevt och den rännil som kom till Sverige var det en glädjens tid. Kriget var över, nazismen var besegrad och man behövde inte längre vara rädd. Världen fick se vart hatets ideologi fört människor och lärdomen var ”Aldrig mer”. Nu, 70 år senare, måste mina föräldrars barn och barnbarn gå igenom poliskontroller för att gå in på det judiska centret och deras barnbarnsbarn behöver polisbeskydd på sitt judiska dagis. Han berättar att 118 judiska begravningsplatser skändats i Europa under 2014 och att antalet våldsangrepp mot judar ökat dramatiskt de senaste åren.

– Antisemitismen i Europa har tusenåriga rötter, men i dag finns också en starkare demokrati och världen kan ingripa och skydda utifrån mänskliga rättigheter som är knutna till den enskilde individen. I dag ska vi glädjas över vad den här dagen symboliserar, men det finns också en bitter smak i munnen eftersom vi människor har så svårt att ta till oss historien. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Det måste vi ta med oss.

De hedrade offren för Förintelsen

Minnesstund. George Braun, ordförande i Judiska församlingen, lägger en sten på en av flyktinggravarna.

Artikel: Johanna Hagström, GP Bild: Petter Trens

I går var det 70 år sedan sovjetiska soldater befriade fångarna i Auschwitz. – Vi får aldrig glömma vad som hände där, säger George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag för Förintelsens offer, och 2005 utsågs det till en internationell minnesdag för alla som bekämpar antisemitism, rasism, intolerans och främlingsfientlighet.

Bland de många talarna vid gårdagens ceremoni i universitetets aula fanns gymnasieelever, rektorer, före detta politiker samt minnesstundens konferencier George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Båda hans föräldrar överlevde Auschwitz och hans mor Emma lever fortfarande.

– Hon är lite för gammal för att vara med här i dag, sade George Braun till GP i pausen, men hon tillhör den lilla skara som fortfarande lever. Snart finns inga av dem kvar.

George Brauns 88-åriga mor var en av alla dem som tvingades ut på dödsmarscherna från Auschwitz. Hon klarade sig undan det slumpvisa mördandet längs vägen, och tog sig ända till Bergen-Belsen där hon senare befriades i krigets slutskede.

En av de inbjudna gästerna var Maria Leissner, före detta FP-profil och numera generalsekreterare i Community of democracies (en organisation för alla människors lika värde).

– Berlinmuren har fallit och apartheid är borta men rasismen finns där, trots allt, som en till synes autoimmun sjukdom. Därför är det så viktigt att vi aldrig glömmer Auschwitz, sade hon.

I sitt tal påminde Leissner också om att även romerna drabbades hårt under förintelsen.

– Endast två romer kom med de vita bussarna till Sverige. Två! Varför var det inte fler?

Trots allt mörker och ett elände till synes utan botten ville Maria Leissner avslutningsvis inte måla verkligheten i alltför dystra färger. I går ville hon fira livet också, inte bara minnas döden.

– Auschwitz är ju även en symbol för att helvetet kan ta slut, att livet faktiskt kan återvända.

George Braun skulle gärna dela Leissners förhållandevis positiva inställning, men säger sig ha svårt att göra det.

– Vi judar har tyvärr vant oss vid att bli hotade från både extremvänstern och extremhögern, och ny tycks de båda grupperna ha förenats med radikala islamister i sitt judehat.

Det finns även andra, mindre tunga orsaker att George Braun skulle vilja dela Maria Leissners positiva grundsyn.

– En optimist och en pessimist kan ju ha lika rätt, men optimisten har ett roligare liv.

Minnesdag: De vita bussarna uppmärksammas

Minnesceremoni. Bussarna var vita med röda kors ditmålade för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål.

Artikel: Ingela Hydén, Bohusläningen

Minnesceremoni. Bussarna var vita med röda kors ditmålade för att bussarna inte skulle bli tagna för att vara militära mål.

Mitt i all ondska fanns också stor medmänsklighet. De vita bussarna uppmärksammas i Göteborg i helgen.

Det är 70 år sedan andra världskriget tog slut, och ­redan på fredagen inleds programmet i Göteborg med en minnesceremoni vid den judiska begravningsplatsen.

Under lördagen pågår ­flera seminarier i Domkyrkan ­berättar prästen Jan-Olof Broberg.

– Axel Molin, 92, år som körde bussarna kommer till Göteborg för att bli intervjuad under lördagen. Sedan ska även Thomas Hammarberg och Cecilia Wikström tala om mänskliga rättig­heter i Europa.

De vita bussarna var en ­aktion som leddes av den svenska greven Folke ­Bernadotte. Syftet med ­aktionen var att under slutet av Andra världskriget rädda skandinaver som satt i tyska koncentrationsläger.

– Vi kan se i vår tid att det växer fram ett 30-­talets ­Europa, där främlingsfientliga partier tar sig in i ­demokratiska sammanhang. Det är viktigt att uppmärksamma, säger Broberg.

Bakom helgens arrangemang står bland annat Svenska kyrkan, Röda ­Korset, Judiska församlingen Göteborg och Göteborgs Stad.

På läktaren sitter alltid de bästa spelarna

Det finns oerhörda mängder litteratur som handlar om ledarskap. Detta är i sig inte konstigt. Vi sysslar ju alla med ledarskap på ett eller annat sätt. När vi guidar våra barn på livets resa. När vi vill få en kompis att se saker på vårt sätt. När vi försöker påverka någon utövar vi ledarskap.

En erfarenhet som många som drivit förändringar i företag och organisationer delar beskrevs redan 1469 av den italienska filosofen Machiavelli.

”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingenting så osäkert i framgång, som att söka införa en ny tingens ordning. Den som förändrar får nämligen som motståndare alla dem som lyckats väl i de gamla spåren och endast ljumma försvarare i dem som kan tänkas fungera i de nya.”

Vi har alla under de senaste årtiondena hört och läst mycket om att vi lever i en tid av ständiga förändringar. Kanske kraftigare än någon generation tidigare. Detta måste avspeglas i hur vi styr och leder församlingen. De som, liksom jag och de allra flesta föreståndare, hunnit upp i mogen medelålder (låter trevligare än pensionärsåldern) har vuxit upp med en församling som såg väldigt annorlunda ut vad gäller religiositet, synagogbesök, val av äktenskapspartners, familjemönster, lojalitet mot församlingen m m.

Rubriken på denna ledare anspelar på ett uttryck från idrottens värld. På läktarna kommenteras spelet som pågår på plan. De som placerat sig på åskådarplats deltar inte i matchen, men de har ofta – enligt sig själva – många goda råd – att delge spelare, tränare och vem som helst som orkar lyssna.

Vad har ovan med vår församling att göra?

I november skall vi välja ett nytt fullmäktige. Församlingens överlevnad och utveckling är helt beroende av engagerade och motiverade medlemmar. Under de senaste valen har de visat sig att det finns många som föreslås till fullmäktige, men tyvärr tackar åtskilliga kandidater nej till att kandidera. Detta är djupt olyckligt. Vi måste få in fullmäktigemedlemmar som befinner sig i åldersintervallet från ca 30 – 50 år och som gärna har barn i rellen samt i våra skolor.

Jag gläds åt att medlemmar i vår församling reagerar, skriver på namnlistor och för fram en åsikt. Det visar att man bryr sig. Det är ett sätt att manifestera en uppfattning. Därmed inte sagt att jag alltid håller med – men det viktiga är att det finns folk som bryr sig. Om man bara tittar på den omsättning som vår verksamhet har kan de kanske liknas vid vilket småföretag som helst. Men om man tittar på den mångfald aktiviteter vår verksamhet innefattar framträder en annan bild. Vi är engagerade i flera skolor, idrottsförening, religiös verksamhet, kulturutbud, ungdoms och föreningsverksamhet, informationsarbete samt social hjälpverksamhet för att bara nämna några områden där vi är aktiva.

Det vore fantastiskt om du som läser denna ledare tar ett snack med dina kompisar, ditt sociala umgänge eller bara med andra församlingsmedlemmar. Fundera på om det inte är dags att någon eller några i ditt gäng ställer upp och bidrar genom att kandidera.

Med den drucknes envishet har jag fört fram dessa tankar tidigare. Jag kan mycket väl tänka mig att göra det igen. Det är ett tecken på svaghet när medelåldern bland föreståndarna är en bra bit över 65. När fullmäktige också består av alltför många personer som är ”övermogna”.

Ingen skugga skall falla på de som engagerar sig – men vi måste ömsa skinn.

Stark samling i synagogan

Minnesstund. Rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S), Cecilia Dalman Eek (S), pastor Emanuel Furbacken, fader Besim Kurt, danska kyrkans Jørgen Holm och judiska församlingens ordförande George Braun i synagogan i går kväll.

Fakta: Hedrade offren
Den 14 februari inträffade en attack mot kulturhuset Krudt­tønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn, då en attentatsman dödade två personer och fem poliser skadades. Minnesstunden vid synagogan i Göteborg hölls i går kväll i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”.
Vid minnesstunden deltog företrädare från flera olika religiösa samfund – bland annat Göteborgs moské, Svenska kyrkan, Danska kyrkan och sjömanskyrkan i Göteborg och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

Artikel: Hanna Tornbrant, GP

I går kväll hedrade judiska församlingen i Göteborg offren vid terrorattacken i Köpenhamn tillsammans med politiker och ledare från andra religiösa samfund.

Ceremonin i synagogan blev en stämningsfull manifestation för att hedra offren i Köpenhamn, Dan Uzan och Finn Nørgaard.

Fram trädde också en bild av hur nära rädslan för hot och attacker krupit – och en kritik mot att omvärlden i form av politiker och massmedier vaknat så sent.

– Det här är en samling som aldrig borde ha behövt hållas, inledde George Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg och menade också att den växande antisemitismen varit en vit fläck för samhälle och massmedier.

– En del av oss är chockade över det som hände i Köpenhamn. Men en del av oss är inte lika chockade, vi har sett det här komma, vi har tagit del av attacker mot judar under lång tid. Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp öppnat ögonen på massmedia, politiska ledare och vanliga medborgare.

Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) konstaterade liksom Braun att kvällens samling var ett tillfälle hon hoppats inte skulle ha behövts, men att det nu var tid för att ta diskussionen och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon berättade om att hon strax efter dåden i Paris haft tillfälle att besöka de judiska kvarteren i staden.

– Jag kände skräcken och rädslan, otryggheten i att passera syna­gogan. Men för mig var det ett besök, min otrygghet kunde stillas­ när jag kom hem. Vi måste erkänna att det finns hot mot judiska grupper. Jag önskar att jag kunde bringa mer hopp i dag. Men vi får bygga det hoppet tillsammans.

Kvällen avslutades av judiska församlingens rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, som berättade att han själv fått ta emot dödshot.

– Jag kommer att säga hårda ord, förlåt mig. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag överdriver inte, jag är inte hysterisk. Jag är rädd, vi är alla rädda. Det är inte så stor skillnad mellan Göteborg och Paris.

Han uppmanade också alla att ställa upp och tillsammans försöka förändra situationen.

– I morgon är det försent.

Hillel Lavery-Yisraeli berättade att han deltagit vid Dan Uzans begravning och han återgav hur hans vänner beskrivit Uzan som en snäll och glad människa, alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand.

– Han var full av liv och stolt över att vara jude.

Efter samlingen slussades deltagarna ut ur synagogan i mindre grupper. Samtliga påmindes om att inte stanna i klungor utanför på gatan, av säkerhetsskäl.

Artikel i GP: Minnesstund hålls i Göteborgs synagoga

I kväll arrangerar Judiska församlingen i Göteborg en minnesstund med anledning av händelserna vid kulturhuset Krudttønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn förra lördagen, då en attentatsman dödade två personer. Minnesstunden hålls i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”, skriver Judiska församlingen i ett pressmeddelande. Vid samlingen talar bland andra Judiska församlingens ordförande George Braun och kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S).

Ni är alla mycket välkomna till denna samling som aldrig borde ha kommit till stånd

Ni är alla mycket välkomna till denna samling som aldrig borde ha kommit till stånd.

Vi hörde Max Wulfsson framföra Ravels ”Kaddish”. Kaddish är en speciell bön som sägs av sörjande som nyligen har mist en anhörig eller vän.

Vi människor är utrustade med en perception med vars hjälp vi uppfattar världen omkring oss. Våra receptorer eller sinnesorgan är bl. a ögat, örat.

Våra receptorer är dock inte att jämställa med en kamera eller en bandspelare – som objektivt registrera vad som händer. Vi kommer alltid att uppfatta vår omgivning utifrån vem vi är, vad vi varit med om. Vi upplever aldrig en objektiv verklighet - vi upplever alltid världen utifrån vår subjektiva uppfattning av densamma. Det är som om vi alla hade optiska glasögon på oss – som vi inte alltid är medvetna om. Psykologer kallar detta fenomen selektiv perception.

Vad har detta med denna samling att göra?

Svaret är att upplevelsen av vad som varit på gång en längre tid har bedömts olika av oss som är direkt berörda och människor i allmänhet. Att massmedias och samhällets representanter tyvärr har haft – något som kanske kan beskrivas som en blind fläck - när det gällt att uppfatta situationen där antisemitsism utvecklats i vår närhet.

En del av oss som finns i synagogan ikväll, är chockade över dödsskjutningarna i Köpenhamn för en vecka sedan. Andra av oss lika sorgsna – jag kanske ännu sorgsnare över händelserna – men inte lika chockade. Vi har sett det komma.

Vi har tagit del av attacker mot det fria demokratiska samhället i allmänhet och mot judar i synnerhet under lång tid. Vi minns hur en bilbomb dödade 85 personer och skadade över 300 vid ett judiskt center i Buenos Aires. Vi minns attacken mot en judisk skola i Toulouse, attacken mot judiska museet i Bryssel samt mängder av liknande attacker på olika håll nu senast i Paris och Köpenhamn.

Vi förundrades över att det tog massmedia mer än ett dygn innan man insåg att attacken i Paris var ett antisemitiskt angrepp, förutom ett angrepp på vårt demokratiska system genom att attackera tidningen Charlie Hebdo. Ett angrepp på judar för att de är judar. Inte för vilka åsikter vi har, inte för vilken politisk inställning vi har utan bara för att vi är judar.

I tisdags fick vi ett nytt exempel på aningslösheten eller selektiva perceptionen när en erfaren journalist på Sverige Radio frågar Israels ambassadör.

”Do the Jews themselves have any responsibility in the growing anti-Semitism that we see now”?

Frågan är lika upprörande som att frågan en kvinna som blivit våldtagen om hon inte har skuld i våldtäkten. Det är att skuldbelägga offret istället för gärningsmannen. Ambassadören vägrade svara på frågan. Och det tog inte lång tid innan Sveriges Radio bad om ursäkt – villkorslöst.

Den s.k. demokratiparagrafen förpliktigar alla medarbetare på både Sveriges Radio och TV att ta ställning för det demokratiska statskickets grundidéer.

Om det görs ett uttalande i ett TV- eller radioprogram som bryter mot demokratiska värden och principer skall programledaren ingripa och markera mot uttalandet.

Opartiskhet skall alltså inte gälla om något i det utsända programmet går över den demokratiska principgränsen.

Tyvärr har vi upplevt otaliga gånger att så inte sker när det gäller frågor där judar eller judiska intressen är i fokus. Sannolikt beror det på journalistens selektiva perception och okunnighet.

Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp på oss judar i Paris o Köpenhamn öppnat ögonen på massmedia och på många vanliga medborgare. Förhoppningsvis finns det en bättre kunskap och vaksamhet för att antisemitism uppträder i olika former i olika tidsperioder. Den kan vara religiöst eller politiskt betingad – men den är lika fullt ett angrepp på judar för att de är judar.

Någon bland er kan ju tänka – men det var ju en ensam gärningsman som mördade Dan Uzam. Förvisso, men var vad bakgrunden?

Någon klok person har sagt att det räcker om de många goda människor tiger still för att de betydligt färre onda skall segra. När vi inte individuellt reagerar när vi hör antisemitiska eller andra nedsättande och kränkande tillmäle mot personer som har en annan religion, hudfärg eller sexuell läggning flyr vi vårt ansvar. Vi tar inte vårt moraliska ansvar.

I Dantes Inferno finns en passage som jag påminns om då och då.

Han skiver ”The hottest places in hell are reserved for those – who in a time of moral crises remain neutral.”

Det är vi – judar och icke judar- som kollektivt men inte minst individuellt måste agera för att dessa mörka krafter skall stoppas. Vi gör det vid fikabordet på jobbet, vid sociala sammankomster där vi medverkar och vid samtal med våra barn och barnbarn.

Vi har samlats här för att – i första hand - minnas vår broder Dan Uzam som mördades för att han var jude. Våra tankar går också till filmaren Finn Nöörgård och de danska poliser som skadats.

Programmet ikväll ser ut på följande sätt. Nu skall en av våra frivilliga vakter vid JF säga några ord. Sedan kommer kommunstyrelsens ordförande Annelie Hultén att tala. Därefter talar Danmarks konsul i Göteborg Magnus Törnbrink. Därefter tar vår rabbin Hillel över. Jag kommer om ca 1 timma att avsluta vår samling.

Stark samling i synagogan

Artikel i GP.se av Hanna Tornbrant. Bild: Elisabeth Alvenby

På söndagskvällen hedrade judiska församlingen i Göteborg offren vid terrorattacken i Köpenhamn tillsammans med politiker och ledare från andra religiösa samfund.

Ceremonin i synagogan blev en stämningsfull manifestation för att hedra offren i Köpenhamn, Dan Uzan och Finn Nørgaard. Fram trädde också en bild av hur nära rädslan för hot och attacker krupit – och en kritik mot att omvärlden i form av politiker och massmedier vaknat så sent.

- Det här är en samling som aldrig borde ha behövt hållas, inledde George Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg och menade också att den växande antisemitismen varit en vit fläck för samhälle och massmedier.

- En del av oss är chockade över det som hände i Köpenhamn. Men en del av oss är inte lika chockade, vi har sett det här komma, vi har tagit del av attacker mot judar under lång tid. Förhoppningsvis har den senaste månadens angrepp öppnat ögonen på massmedia, politiska ledare och vanliga medborgare.

Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) konstaterade liksom Braun att kvällens samling var ett tillfälle hon hoppats inte skulle ha behövts, men att det nu var tid att ta diskussionen och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Hon berättade om att hon strax efter dåden i Paris haft tillfälle att besöka de judiska kvarteren i staden.

- Jag kände skräcken och rädslan, otryggheten i att passera synagogan. Men för mig var det ett besök, min otrygghet kunde stillas när jag kom hem. Vi måste erkänna att det finns hot mot judiska grupper. Jag önskar att jag kunde bringa mer hopp i dag. Men vi får bygga det hoppet tillsammans.

Kvällen avslutades av judiska församlingens rabbin Hillel Lavery-Yisraeli, som berättade att han själv fått ta emot dödshot.

- Jag kommer att säga hårda ord, förlåt mig. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Jag överdriver inte, jag är inte hysterisk. Jag är rädd, vi är alla rädda. Det är inte så stor skillnad mellan Göteborg och Paris.

Han uppmanade också alla att ställa upp och tillsammans försöka förändra situationen.

- I morgon är det försent.

Hillel Lavery-Yisraeli berättade att han deltagit vid Dan Uzans begravning och han återgav hur hans vänner beskrivit Uzan som en snäll och glad människa, alltid redo att sträcka ut en hjälpande hand.

- Han var full av liv och stolt över att vara jude.

Efter samlingen slussades deltagarna ut ur synagogan i mindre grupper. Samtliga påmindes om att inte stanna i klungor utanför på gatan, av säkerhetsskäl.

Fakta: Hedrade offren
Den 14 februari inträffade en attack mot kulturhuset Krudttønden och synagogan på Krystalgade i Köpenhamn, då en attentatsman dödade två personer och fem poliser skadades. Minnesstunden vid synagogan i Göteborg hölls i går kväll i solidaritet med ”offren, deras anhöriga och Danmarks judar”.

Vid minnesstunden deltog företrädare från flera olika religiösa samfund – bland annat Göteborgs moské, Svenska kyrkan, Danska kyrkan och sjömanskyrkan i Göteborg och Syrisk-ortodoxa kyrkan.

Säkerhet: Oron ökar efter attentaten

Man vet att man är en måltavla. George Braun, Ordförande i Judiska Församlingen

Fakta: Församlingen
Den judiska församlingen i Göteborg har knappt 1 400 medlemmar.
Synagogan är från 1855 och rymmer 300 sittande besökare. Byggnadsstilen är en blandning av morisk, bysantisk och svensk nationalromantisk stil.
De första judarna bosatte sig i staden omkring år 1780. Under 1800-talet ökade den judiska befolkningen och flera viktiga handels- och industriföretag startades av judiska familjer.

Artikel: Arne Larsson, GP

Säkerheten kring synagogan i Göteborg har förstärkts. Efter händelserna i Köpenhamn är oron bland församlingens medlemmar stor.

I synagogan tar Daniel Jonas, kanslichef på judiska församlingen, emot en grupp elever från Mikael Elias gymnasium. Han berättar om judendomen och om församlingen här i Göteborg.

Vi är tillbaka i vardagen – varje år visar församlingen upp sina lokaler­ för omkring 5 000 skolelever – men ändå inte: församlingens ordförande George Braun är precis tillbaka från ett möte med polisen, där han fått beskedet att skyddet kring församlingens lokaler stärks på obestämd tid.

Efter händelserna i Köpenhamn, där en person efter ett misslyckat attentat mot konstnären Lars Vilks sköt ihjäl en man utanför den judiska församlingen i staden, är oron stor.

George Braun säger att han aldrig känt en sådan otrygghet bland församlingens medlemmar som nu.

– Det kommer så nära. På ett personligt plan är det väldigt obehagligt. Man vet att man är en måltavla.

Situationen har trappats upp under en tid, säger han. Terror­attentaten i Paris och Köpenhamn är de mest påtagliga exemplen, men de är långt ifrån de enda. George Braun säger att mörkertalet för en vanlig mediekonsument är stort. Själv får han i stort sett hela tiden information om attacker mot judiska mål.

– Tidigare var det här en blind fläck, men det håller på att försvinna. Nu ser man att judar är en måltavla. Den tioöringen har trillat ned.

Och mönstret börjar bli bekant vid det här laget. Först en attack mot en kulturinstitution. Sedan mot ett judiskt mål, ofta en skola.

– Vi har att göra med terrorister. De vill skapa osäkerhet. Det är därför de riktar in sig på skolor, för det är det som skapar mest rädsla.

Den judiska församlingen i Göteborg har omkring 1 400 medlemmar. Få av dem skyltar med sin judiska identitet utanför församlingslokalerna. Ingen kippa på huvudet, ingen synlig Davidsstjärna.

– Många väljer att inte visa upp sin judiska identitet i vardagen. På grund av otryggheten vågar man inte visa vem man är, eller i alla fall den judiska delen av sin identitet, säger George Braun.

Entrén till församlingens lokaler­ är diskret och för att komma in får vi passera ett par låsta dörrar. Redan innan det ökade polis­skyddet var säkerheten central och mer än en fjärdedel av alla medlemsavgifter går till att bekosta skyddet. George Braun berättar att han haft uppe frågan med säkert tio ministrar av olika färg genom åren. Att skydda en religiös byggnad och dess medlemmar borde vara en fråga för samhället, menar han.

Inne i synagogan berättar Daniel Jonas om hur judarna ser på livet och döden för gymnasieeleverna. Att möta människor från olika kulturer är viktigare än någonsin när hat och fördomar frodas.

George Braun säger att de sympati­yttringar som kommit är det enda positiva som följt tragedin, och jag frågar honom vad han tycker att vanligt folk kan hjälpa till med i övrigt.

– Enskilda människor måste stå upp för det samhälle vi vill ha, vid fikabordet eller i skolan. Om man hör hatfyllda budskap måste man säga ifrån. Det personliga ansvaret är en nyckel.

Polisnärvaron ökas i Göteborg

Artikel: Ulla Sundström, GP

Den fasta bevakningen av judiska församlingen i Göteborg ökade under gårdagen. Detta som ett resultat av eftermiddagens möte i Sveriges polisledning.

Mötet hölls med representanter för de sju polisregionerna, säkerhetspolisen och nationella operativa avdelningen, tidigare riks­kriminalpolisen.

Västsvensk representant var Erik Nord, polisområdeschef i Göte­borg. Mötesdeltagarna hade en ”väldigt intensiv diskussion” som slutade med ett beslut om nationella­ riktlinjer om höjd polisnärvaro.

– Det finns en generell hotbild mot judiska intressen i Sverige. Vi ökar vår fasta bevakning av judiska objekt så att verksamheten tryggas genom vår närvaro, säger Erik Nord.

Den ökade polisnärvaron, i Göteborg och på andra platser i landet infördes under kvällen, uppger han.

– Vi har den allra bästa förhoppningen att kunna täta de hål i säkerhetsarrangemangen som kanske behöver tätas efter händelserna i Köpenhamn, säger Nord.

Han vill helst tala om den generella, nationella, riskbedömningen av terrorhotet. Men säger om Göteborg:

– Jämfört med andra delar av Sverige hittar vi fler resande till terrorgrupper från Göteborg. Det skulle kunna betyda att problemet är större här. Men samtidigt finns en osäkerhetsfaktor i siffrorna: det kan vara så att vi här har bättre kontakter i dessa miljöer vilket gör att fler upptäcks, säger Erik Nord.

Hotnivån mot Sverige ligger kvar på den förhöjda nivån där den legat sedan 2010, en trea på en femgradig skala.

– Vi har kontakt med polisen i Skåne och Danmark och säkerhetspolisen i Danmark. Vi följer­ den danska utredningen och bedömer hela tiden om attentaten och utvecklingen i Danmark kan påverka säkerheten i Sverige, säger Fredrik Mildner, pressekretare på Säpo.

Företrädare för den judiska församlingen i Göteborg hade under gårdagen ett flertal kontakter med polisen och även med kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén.

Till skillnad mot i Stockholm där aktiviteter ställts in, har församlingen i Göteborg inte fattat något sådant beslut.

George Braun, ordförande för judiska församlingen i Göteborg, uttrycker stark oro över situationen och ser fram emot extra bevakning.

Han ser likheter mellan attentaten i Paris och de i Köpenhamn.

– Det som binder ihop händelserna är hat mot judar, oavsett från vilken extremistgrupp det kommer. Och det stannar inte vid glåpord, säger Georg Braun.

Ökad oro hos judiska församlingen

Artikel i GP.se av Pär Düsing. Arkivbild: Per Sydvik.

- Situationen ökar både vår oro och anledning att fundera över vilka åtgärder som behöver vidtas, säger Georg Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg.

Ledningen för judiska församlingen i Göteborg följer händelserna i Köpenhamn och för samtal med polisen i Göteborg. Under söndagen finns inga planerade aktiviteter i synagogan i centrala Göteborg och församlingsledningen har därför inte behövt ta ställning till att ställa in några aktiviteter eller inte.

Georg Braun, ordförande för judiska församlingen i Göteborg, säger att i dagsläget ser det ut som det finns likheter mellan attentatet i Paris, där man angrep yttrandefriheten samt judiska mål, och händelserna i Köpenhamn.

- Det som binder ihop händelserna är hat mot judar, oavsett från vilken extremistgrupp det kommer. Och det stannar inte vid glåpord, säger Georg Braun.

Församlingen har sänt kondoleanser till ledningen för Köpenhamns församling.

- Vi avvaktar nu mer information från polisen kring vad de får fram avseende gärningsmannen i Danmark. Vem han är, vilken bakgrund och motiv man kan utröna.

- Under söndagen kommer vi att fortsätta föra samtal med polisen i Göteborg om eventuell extra bevakning av judiska objekt. Det finns ingen anledning att negligera det som hänt i Köpenhamn, säger Georg Braun.

Björ Blixter, presstalesman vid Göteborgspolisen, säger att det främst är Skånepolisen som bedömer eventuella extra åtgärder.

- Vi följer utvecklingen och har kontakt med Skånepolisen. För stunden nu på söndagsförmiddagen har vi inte beslutat om några extra åtgärder här i Göteborg. Men detta handlar om ett minutoperativt läge och situationen kan snabbt ändras. Säkerhetspolisen är också med i bedömningen av läget, säger Björ Blixter.

Judiska församlingen i Stockholm har ställt in alla aktiviteter och förhöjt säkerheten efter attackerna i Köpenhamn

- Det som har hänt är fruktansvärt. Det hade lika gärna kunnat vara hos oss. En person har skjutits till döds bara för att han är jude, säger Lena Posner Körösi, församlingsordförande, till Dagens Nyheter.

Är det bön och synagogbesök eller judisk filosofi och kunskap om våra texter som "räddar" fortsatt judiskt liv i Göteborg?

Den utmanande rubriken kan säkert ifrågasättas och man kan hävda att motsättningen som anges inte är en motsättning utan snarare en synergi. Med utgångspunkt från min upplevelse av tillståndet i vår församling vill jag ändå problematisera rubriken.

Sedan lång tid besöks vår synagoga av få medlemmar. Betydligt fler dyker upp på de största judiska helgerna, även om oxå besökarna vid dessa högtider blir färre. Andelen ingångna äktenskap de senaste, kanske 10 åren, där båda parterna har sin uppväxt i en judisk familj är mycket liten. Göteborg är inte unik - samma utveckling kan ses i andra församlingar.

Från församlingsledningen, fullmäktige och föreståndare, sida har receptet för att hindra denna utveckling bl.a varit att avsätta stora resurser för att anställa rabbiner. Har denna medicin var effektiv? Jag anser inte det. Som rubriken anger ser jag kurser, debatter, filmer, läroböcker mm som fokuserar på judisk filosofi, etik, historia som verksamma beståndsdel i den medicin som nu bör prövas. På goda grunder kan man invända mot mitt resonemang och hävda att det är sådant som en rabbin skall ägna sig åt.

Skillnaden ligger i vad man fokuserar. Skall vi försöka bygga en inkluderande lärosituation istället för att försöka med den gamla medicinen att erbjuda böner i synagogan? Skall vi sätta fokus på vad det är som fått judendomen att överleva längre än någon annan religion, att bidraga till världens utveckling på ett beundransvärt sätt, att frambringat genier i konst, politik, vetenskap och filosofi i en omfattning som är oöverträffad? Skall vi samlas för att lära oss om judendom, inte fortsätta att tro att vår framtid bygger på åminnelsedagar över Förintelsen och olika former av antisemitism?

Kan vi påbörja en resa som balanserar mellan tradition och innovation, mellan ett urgammalt arv som förmedlats från generation till generation och förena det med dagens realitet? Måste vi inte inse att den form av judendom som förenade vårt folk inte klarar övergången från traditionellt judiskt liv med studier och synagogbesök - som del av vardagen - till de liv som kännetecknar våra medlemmars vardag idag - dubbla karriärer, tufft att få ihop familjemönstret dåliga baskunskaper i judendom och oftast en partner utan egen förankring i vår religion?

När vi bjuder in till föredrag i församlingshuset om olika ämnen med judisk anknytning kommer ofta många 10 tals besökare. Men vi har svårt att få ihop 10 män till åtskilliga gudstjänster. När den judiska utbildningsorganisationen Limmud årligen i Stockholm bjuder in till föredrag i judiska ämnen trängs 1 000 judar för att lyssna och lära.

Vi har idag ca 100 barn i vår förskola och skola i Guldheden. Utgör inte dessa barn samt deras föräldrar och sannolikt deras nära släktingar en resurs som bör mobiliseras i utbildningsaktiviteter? Skall inte privilegiet att få ha sina barn i en judisk skola innebära krav på föräldrarnas medverkan i en lärsituation?

Är det dags att göra utbildning och studier i judendom till prioritet 1 i vår församling? Om så är fallet måste detta avspeglas i hur vi använder våra resurser framöver. Vad som skall styra vårt val av anställda, inte minst lärare, kantorer och/eller rabbiner.

De hedrade offren för Förintelsen

Värdigt. Den judisk-romska orkstern JR underhöll publiken vid gårdagens minnesceremoni för Förintelsens offer.

Artikel: Jan Andersson, GP

I går var det 70 år sedan sovjetiska soldater befriade fångarna i Auschwitz. – Vi får aldrig glömma vad som hände där, säger George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag för Förintelsens offer, och 2005 utsågs det till en internationell minnesdag för alla som bekämpar antisemitism, rasism, intolerans och främlingsfientlighet.

Bland de många talarna vid gårdagens ceremoni i universitetets aula fanns gymnasieelever, rektorer, före detta politiker samt minnesstundens konferencier George Braun, ordförande i judiska föreningen i Göteborg.

Båda hans föräldrar överlevde Auschwitz och hans mor Emma lever fortfarande.

– Hon är lite för gammal för att vara med här i dag, sade George Braun till GP i pausen, men hon tillhör den lilla skara som fortfarande lever. Snart finns inga av dem kvar.

George Brauns 88-åriga mor var en av alla dem som tvingades ut på dödsmarscherna från Auschwitz. Hon klarade sig undan det slumpvisa mördandet längs vägen, och tog sig ända till Bergen-Belsen där hon senare befriades i krigets slutskede.

En av de inbjudna gästerna var Maria Leissner, före detta FP-profil och numera generalsekreterare i Community of democracies (en organisation för alla människors lika värde).

– Berlinmuren har fallit och apartheid är borta men rasismen finns där, trots allt, som en till synes autoimmun sjukdom. Därför är det så viktigt att vi aldrig glömmer Auschwitz, sade hon.

I sitt tal påminde Leissner också om att även romerna drabbades hårt under förintelsen.

– Endast två romer kom med de vita bussarna till Sverige. Två! Varför var det inte fler?

Trots allt mörker och ett elände till synes utan botten ville Maria Leissner avslutningsvis inte måla verkligheten i alltför dystra färger. I går ville hon fira livet också, inte bara minnas döden.

– Auschwitz är ju även en symbol för att helvetet kan ta slut, att livet faktiskt kan återvända.

George Braun skulle gärna dela Leissners förhållandevis positiva inställning, men säger sig ha svårt att göra det.

– Vi judar har tyvärr vant oss vid att bli hotade från både extremvänstern och extremhögern, och ny tycks de båda grupperna ha förenats med radikala islamister i sitt judehat.

Det finns även andra, mindre tunga orsaker att George Braun skulle vilja dela Maria Leissners positiva grundsyn.

– En optimist och en pessimist kan ju ha lika rätt, men optimisten har ett roligare liv.

De trakasseras och hotas – för att de är judar

Göteborg har pekats ut som den stad i Sverige där det finns flest islamister som rest för att kriga i Mellanöstern och sedan återvänt. – Jag känner en stor oro över det. Vi har nu en hotsituation de flesta av oss aldrig upplevt tidigare, säger George Braun, ordförande för Göteborgs judiska församling. Foto: Thomas Johansson 

Artikel av Pär Karlsson, aftonbladet.se

Situationen för svenska judar har blivit allt svårare. I Göteborg vittnar församlingsmedlemmar om en tillvaro full av trakasserier och oro – men också om att tron på en framtid i Sverige har börjat sina. Rabbinen Hillel Lavery-Yisrael och hans familj överväger att lämna landet.
– Som jude i Göteborg är man väldigt utsatt, säger han.

För knappt tre år sedan lämnade Hillel Lavery-Yisrael hemlandet Kanada för Göteborg och ett arbete som rabbin i stadens judiska församling. Han hade hört talas om att judar i Europa var mer utsatta, men kunde inte föreställa sig vad som komma skulle.

Första dagen på jobbet besökte han Sahlgrenska sjukhuset tillsammans med sin fru.

– Två stora män med rakade skallar kom fram och skrek ”Sieg heil”. Det blev min introduktion till Sverige, säger han.

Får anonyma hatmej

Även om mycket fungerat bra sedan dess har incidenten följts av flera grova hot och trakasserier, både på gatan och på nätet. Nyligen fick han ett anonymt mejl där det stod att hans synagoga skulle sprängas – med honom själv i den.

Dessutom har han blivit påhoppad på gatan och fått stå till svars för Israels agerande i Gaza.

– Jag försökte förklara att jag bor här och inte har något att göra med det som händer där. Men det var lönlöst.

Nu funderar Hillel Lavery-Yisrael på att återvända till Kanada eller flytta till Israel.

– Det pratas en del om det i församlingen, om att flytta till en plats där vi känner oss säkrare.
En miljon judar mördades

I dag är det 70 år sedan de sista fångarna i Auschwitz-Birkenau i Polen befriades. Då hade omkring en miljon judar mördats där, många av dem i gaskamrar.

Samtidigt som världen i dag minns ett av historiens mest fruktansvärda brott tvingas judar återigen konstatera att antisemitismen växer.

Under flera års tid har det rapporterats om den svåra situationen för judar i Malmö. Trakasserier, skadegörelse och hot med antisemitiska förtecken har tillhört den lilla församlingens vardag. Händelserna har uppmärksammats internationellt och i förra veckan sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program som visade att judar inte kan röra sig i vissa områden i Malmö om de bär religiösa symboler, som kippa eller Davidsstjärna.

Men även i Göteborg berättar judiska företrädare att situationen försämrats rejält de senaste åren.
Ökad oro efter antisemitiska dådet

George Braun, ordförande för stadens judiska församling med cirka 1 300 medlemmar, säger att smädelser och hot har blivit vardag på ett sätt det inte var tidigare. Precis som i Malmö är det judar som bär religiösa symboler som drabbas hårdast.

– Dessutom sker det åverkan på våra lokaler. Vi har ett minnesmärke som står mellan församlingshuset och synagogan. För inte så länge sedan hade någon klättrat över stängslet och satt sig och skitit på märket.

Efter terrorattacken mot den judiska matbutiken i Paris den 9 januari, där fyra judar dödades, har oron ökat ytterligare. Dådet var ett i raden där radikala islamister attackerat judiska institutioner i Europa och kallblodigt mördat människor enbart för att de är judar.
”Hotsituation vi aldrig tidigare sett”

Göteborg har pekats ut som den stad i Sverige där det finns flest islamister som rest för att kriga i Mellanöstern och sedan återvänt.

– Jag känner en stor oro över det. Vi har nu en hotsituation de flesta av oss aldrig upplevt tidigare, säger George Braun.

Efter attacken i Paris har säkerheten kring judiska institutioner höjts i Sverige, så också i Göteborg. Nu syns polis utanför både synagogan och de judiska skolorna. Sedan tidigare har man kameraövervakning och säkerhetskontroller.

Det är oklart exakt hur många judar som bor i Sverige. Men enligt de judiska organisationerna rör det sig om mellan 15 000 och 20 000 personer. Statistik visar att hatbrott med antisemitiska tecken i Sverige har ökat de senaste åren.

Radikala islamister största problemet
Judar har under lång tid fått vänja sig vid hot från högerextrema organisationer. Men i dag säger de själva att det är radikala islamister som är det största problemet. Ofta kopplas hat mot judar ihop med Israel/Palestina-konflikten.

En undersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att mer än var femte svensk jude utsatts för våld eller trakasserier på grund av sin religion. Statistiken visar också att fler än hälften av de svenska judarna ofta eller alltid undviker att bära religiösa symboler offentligt.

Det vittnar även göteborgaren Victor Borslöv-Reichmann, ordförande i Judiska ungdomsförbundet, om. Han säger att varken han eller någon han känner i dag bär judiska attribut synligt på stan. Han berättar att judar även fått vänja sig vid att få ta emot grova hot via sociala medier.

– Det har handlat både om attacker mot judar som grupp och mot mig som enskild jude. Det kan stå ”din äckliga jude” eller att ”Hitler gjorde ett misstag som inte dödade er alla, men ingen fara, det ska vi lösa”.

”Lärare vågar inte undervisa”
Förra året lämnade cirka 7 000 judar Frankrike för att flytta till Israel. Tron på en framtid i Sverige har börjat sina bland allt fler judar i Sverige.

– I somras föddes den tanken, om vi kan leva kvar här. Jag tänker också så, men är samtidigt så dumdristig att jag kommer stanna och kämpa så länge det är möjligt. De franska judarna har det mycket svårare, men vi går i samma riktning här, säger Borslöv-Reichmann.

Flera av de judiska församlingarna tvingas lägga stora summor på säkerhetsåtgärder, något man gärna skulle se att staten hjälpte till med.

Samtidigt ser man stora behov av utbildning på lång sikt.

– Det kommer nya rapporter om att lärare inte vågar undervisa om Förintelsen eller judendomen. Jag anser att det bästa vapnet mot rasism, antisemitism och islamofobi är kunskap. Vågar inte skolorna utbilda går vi en väldigt farlig framtid till mötes, säger Victor Borslöv-Reichmann.

Rabbinen Hillel Lavery-Yisrael var nyligen hemma och hälsade på släkt i Kanada.

– När vi gick till synagogan fanns där inga poliser och dörren var öppen. Vem som helst kunde gå in och ingen var rädd. Jag hade nästan glömt bort att det kunde vara så här i världen.

Auschwitz gav dem perspektiv

POSITIVT OM POLENRESAN. Lina Engelbrektsson och Rebecca Norrbrink har bara positiva minnen från förra årets resa till Polen. På tisdag ska de berätta vad de lärde sig om förintelsen vid besöket i Auschwitz. Bilden längst ned till höger är tagen under besöket.

Fakta: Minnesdagen
I Göteborg arrangeras på tisdag en samling för demokrati i universitetets aula vid Vasaparken.
Med start klockan 15.30 hedras offren för förintelsen av bland andra Maria Leissner, generalsekreterare för Community of Democracies.
Ceremonin leds av George Braun från Judiska församlingen.
Förutom ungdomarna från Önnereds HK deltar även elever från Brattebergsskolan på Öckerö.
Under dagen kommer en utställning att visas i foajén.
I kulturhuset i Borås deltar en av överlevarna från förintelsen, Tobias Rawet, i en ceremoni.
Han ska samtala med Elisabeth Åsbrink, författare till boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Artikel: Anne Johansson, GP

I 15 år har Önnereds handbollsklubb ordnat resor för ung­domar till Polen. Besöken i koncentrationslägret i Auschwitz ger starka minnen och sätter spår för resten av livet. Önnereds HK: Ordnar resor för klubbens 15-åringar

– Efter resan går det inte att tvivla på att Förintelsen verkligen ägt rum, säger Lina Engelbrektsson.

– Tidigare har jag ofta tänkt att allt var Hitlers fel och inte riktigt förstått hur många som deltog i massmorden. Det känns också bra att veta mer så man kan säga till de som skämtar om Hitler eller judar, tillägger Rebecca Norrbrink.

De båda 15-åringarna ska berätta om besöket i Auschwitz-Birkenau vid en manifestation på tisdag, den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Då uppmärksammas också idrottsföreningens ovanliga initiativ.

– De flesta har säkert hört talas om gymnasieskolor som arrangerar den här typen av resor. Men vi tycker studiebesöken ligger helt i linje med föreningens ungdomsverksamhet, säger klubbchefen Johan Sylwan.

Han förklarar hur det hela startade 1999, i en tid då många i stads­delen oroades av ungdomsgäng som visade nazistiska sympatier. Bland annat delade ungdomar ut flygblad där förintelsen förnekades.

I området fanns också problem med klotter och vandalisering.

En grupp tonåringar, som kallades Hagenligan, dömdes i början av 2002 för omfattande skadegörelse. Under en lång period hade de förstört och klottrat ner spårvagnar, hållplatskurer, stenmurar, kiosker och bilar.

– Händelserna fick föreningen att dra i gång en skötsamhets­kampanj som fortfarande pågår. Vi har nolltolerans mot alkohol, tobak och andra droger för samtliga unga spelare. Ledarna bedriver även ett aktivt arbete mot mobbning och tar tag i problem så fort de dyker upp.

Johan Sylwan betonar att Önnereds HK inte bara har som mål att fostra bra handbollsspelare, utan även att skapa goda samhällsmedborgare.

– Vi brukar säga att det är jätte­roligt om vi vinner många matcher, men handbollen är ändå inte det viktigaste.

De årliga bussresorna till Polen ordnas för klubbens 15-åringar, i direkt anslutning till att ung­domarna deltar i en handbolls­turnering i Krakow. Under de 15 åren har många hundra ungdomar följt med, tillsammans med ledare och föräldrar.

– Resan blir som en vaccinering mot rasism och intolerans. Det har varit väldigt uppskattat att låta ungdomarna med egna ögon få ta del av det som aldrig får glömmas.

– Även de tuffaste killar blir spaka när de besökt Auschwitz, säger Johan Sylwan.

Förra våren var ett 30-tal av ­föreningens unga spelare med. Lina Engelbrektsson och Rebecca Norrbrink säger att de minns betydligt mer av besöket i koncentrationslägret än av alla andra platser de varit på.

– Jag fick veta mycket som jag inte kände till i förväg. Värst av allt var att gå in i en gaskammare. Där fick man en kvävande känsla, det var riktigt jobbigt, säger Rebecca.

Hon berättar att de hade en svensktalande guide som visade runt. På plats fick de se bilder av fångar och höra om medicinska experiment som utförts under ledning av doktor Mengele.

– Det var först när vi var i lägret som jag verkligen förstod att det vi läst om i skolan var på riktigt. Särskilt intressant var det att gå runt i barackerna och se hur fångarna hade haft det. Det var kallt där inne trots att solen sken utanför, säger Lina.

Inför tisdagen, då de ska medverka vid en ceremoni i universitetets aula, har de plockat fram bilder från besöket och förberett sig.

De pekar och berättar om järnvägsrälsen som ledde fram till gaskamrarna, om montern där man samlat fångarnas hår och om de bastanta tegelbyggnaderna.

Andra bilder är från Krakow, bussen och handbollshallen. Under veckan i Polen hann de med allt från att pröva den polska skolmaten till att shoppa och besöka en saltgruva.

– Vi kommer att berätta om hela vår resa, men det viktigaste vi ska säga är att besöket i Auschwitz har lärt oss något vi aldrig kommer att glömma, säger Lina.

– Ja, sedan dess har jag också tänkt mycket mer på hur man ska behandla varandra. Egentligen borde alla ungdomar åka dit, tycker Rebecca.

Fem utmaningar inför 2015

Vår rabbin Hillel kommer att lämna Göteborg i juli. Fullmäktige beslutade vid sitt novembermöte att ej förlänga hans kontrakt. Hillel kommer att ha varit hos oss i tre år när han till sommaren lämnar Sverige. Diskussionen i fullmäktige var ur ett perspektiv väldigt tydlig. De som önskade förlänga Hillels kontrakt framhöll hans mycket stora kunskaper i judendom medan de som var emot en förlängning pekade på, vad de ansåg vara hans bristande förmåga att involvera och bygga sociala relationer med församlingens medlemmar. Utmaningen är att fullmäktige måste bestämma vilka alternativ som nu finns och hur vi prioriterar mellan dessa.

Det frågeformulär som sänts ut till församlingens medlemmar samt potentiella medlemmar kommer att analyseras under januari och resultatet presenteras i Det Senaste samt vid informationsmöten på JF. Resultatet av undersökningen blir ett bra tillskott till diskussionen om vilken inriktning som vi skall ha framöver. Utmaningen är att besluta om vad våra resurser skall användas till? Är det frågan om att ombalansera vår budget så att sociala och kulturella aktiviteter får mer pengar? Eller skulle en sådan omprioritering, sannolikt på bekostnad av religiösa aktiviteter, vara ett långsiktigt tokigt beslut?

Idag består både föreståndarkollegiet och fullmäktige av ett gäng mogna eller synnerligen mogna personer. Är det dags att vidtaga åtgärder för att åstadkomma en föryngring? Skall vi framöver inte tillåta personer som fyllt 65 eller kanske 70 att ställa upp i fullmäktigeval? Utmaningen är att få till en församling som leds av medlemmar som är medelålders och inte i pensionärsålder.

Sedan lång tid tillbaka har vi en budgetprocess som lämnar mycket i övrigt att önska. Min uppfattning är att vi definitivt behöver en redovisning som är korrekt – men det räcker inte. Den måste också vara begriplig och användbar för fullmäktige. Jag tycker inte det är fallet idag. Många medlemmar i fullmäktige har ingen erfarenhet av att tänka i budgettermer och är dessutom så ointresserade/okunniga att själva beredningen av budgeten blir ”ett spel för galleriet”. Utmaningen är att låta budgetarbetet bli en seriös diskussion om prioriteringar.

En stadgeberedning arbetar sedan en tid med att se över våra stadgar. De kommer att presentera sitt förslag under året och sedan måste vi ta ställning till hur de framtida stadgarna skall se ut. Detta kan tyckas vara en tråkig uppgift, men nog så viktig. Stadgarna sätter gränserna för hur vi skall umgås, besluta och informera om vår verksamhet. Utmaningen är att besluta om stadgar som blir ett hjälpmedel för en framåtblickande och aktiv församling.

Framtiden blir inte som vi tror utan vad vi gör den till. För att använda lite svengelska så handlar det om att ”make history” eller så blir vi ”made by history”

Göran Johanssons insats för Judiska Församlingen i Göteborg

Som ny forskarstuderande i psykologi deltog jag 1974 i en undersökning av arbetsmiljön på SKF. Det var ett ambitiöst arbete t ex så stängde vi ner hela fabriken (avdelning för avdelning i ca 2 timmar). Projektet leddes av professor Sigvard Rubenowitz, Judiska församlingens ordförande under åren 1992 – 2001, och undersökningen gjordes i nära samarbete med dåvarande facklige ledaren på SKF Göran Johansson.

Under de många kommande åren skulle jag lära känna Göran genom att han engagerade mig i flera olika konsultuppdrag i sin roll som Göteborgs ledande politiker. Då vi båda dessutom var flitiga resenärer mellan vår hemstad och huvudstaden satt vi åtskilliga gånger både på flyg och tåg och tjötade om ditt och datt, men mest om Göteborg.

Församlingens ordförande under åren 1981 – 1991, var Hans W Levy. Han tyckte att vi skulle skapa ett minnesmonument över förintelsens offer. Frågan diskuterades under flera år i vårt fullmäktige men det hela rann ut i sanden. När jag flera år senare bestämde mig för att börja arbeta med detta projekt påbörjades ett arbete som skulle komma att kräva flera församlingsmedlemmars medverkan och ta några år att förverkliga.

På en flygresa till Stockholm satt Göran och jag intill varandra och jag passade på att berätta för honom om våra planer på att bygga ett minnesmonument intill synagogan. Görans reaktion kom omgående ”George, skall du låsa in detta på er gård, det bör ju vara något för alla göteborgare!” Skall monumentet inte placeras i Trädgårdsföreningen eller på annan allmän plats?” För egen del tyckte jag att det låg mycket i hans kommentar och tog med mig hans synpunkter till föreståndarna och medlemmarna i Informationsstyrelsen. Diskussionen som följde visade att det fanns 2 motstridiga uppfattningar inom våra egna led. Den ena var att vi skulle ta till oss Görans förslag och bygga monumentet på annan plats än mellan synagogan och församlingshuset. Den andra var att vi inte kunde bygga utanför vår gård då vi då riskerade att få monumentet vandaliserat. Inte minst då vi avsåg att ha namn på mördade släktingar på monumentet ansågs detta vara oansvarigt.

Efter några veckors dividerande gick jag till Göran och föreslog att Judiska Församlingen skulle bygga och bekosta det monument som skulle stå på vår gård, medan Göteborgs stad skulle bekosta det monument som borde byggas på allmän plats (jag föreslog Bastionsplatsen). Göran var positiv, men nu vidtog många turer i den kommunala administrationen innan pengar, byggplaner och monumentets utseende kunde fastställas. Under mängder av möten med ledande politiker och tjänstemän i kommunen argumenterade jag för planerna. När jag mötte motstånd spelade jag upp Görans namn med kommentarer som ”Det vore fint om detta ärende inte fastnade i den kommunala byråkratin och drog ut på tiden, då Göran Johansson bett mig att hålla honom personligen informerad om hur det hela går”. Det var inte många inom kommunen som ville riskera att få ett samtal från en irriterad ordförande i kommunstyrelsen. Dessutom blev Görans och mina samtal väldigt frekventa under denna period. Vi satt ofta på hans tjänsterum vid Gustaf Adolfs Torg och tjötade om våra byggplaner, men också om judendom i allmänhet och judar i Göteborg i synnerhet. Jag tror att vår goda relation påverkades positivt av att jag inte undanhöll Göran informationen att min pappa arbetat på SKF när han kom till Sverige.

Utan Görans medverkan och stöd hade vi aldrig fått minnesmonumentet på Bastionsplatsen. Denna plats där vi årligen samlas för manifestationer i samband med Kristallnatten, tashlich på Rosh Hashana samt nu senaste månaden vid två manifestationer i samband med protester mot antisemitism.

Malmös Judiska Församling har bittert fått lära sig vad det kan innebära att inte ha goda relationer med stadens politiska ledning. För vår del har relationerna alltid varit bra under Görans tid och de fortsätter på samma vis under Annelies Hultens ledarskap.

Hur skall vi i Göteborg komma ihåg 9 november och Kristallnatten?

9:onde och 10:onde november 1938 har diskuterats i flera år. Under minst de senaste 10 åren har vi samlats vid Bältesspännarparken och senare vid Bastionsplatsen. Där har vi, kanske 60 – 70 judar samt några få representanter från några borgerliga partiers ungdomsförbund, hållit några korta tal samt därefter vandrat till synagogan för en minnesstund. Parallellt med vår aktivitet har det arrangerats en stor manifestation med många 100-tal personer som vandrat från Götaplatsen till Gustaf Adolfs Torg. I detta tåg har en stor mängd vänsterorganisationer m fl marscherat med banderoller som bl. a uttryckt missaktning mot Israel, borgerligheten, kapitalism mm. Det har varit en brokig skara som skanderat och protesterat. Varför de valt att göra detta den 9 november kan man fundera på. Självklart inte av en slump. Organisatörerna av denna marsch har kanske inte velat att denna manifestation skulle urarta på det sätt som vi anser att den gjorde.

För 3 år sedan vände sig Olle Katz, som sitter i vårt fullmäktige men i detta sammahang representerade Judar för en Israelisk-palestinsk Fred, ”JIPF”, till oss föreståndare med en förfrågan om att vi inte skulle vilja deltaga i marschen. Vi avböjde, men vi var störda av att den marsch som han var med och arrangerade blev uppmärksammad i bl. a massmedia och att det fanns en stor risk att den ”vanlige göteborgaren” skulle förknippa 9 november med något helt annat än starten på det som skulle bli Förintelsen. För att få vägledning i frågan om hur vi skulle agera tillskrev jag i rollen som ordförande, professor Yehuda Bauer vid Yad Vashem i Jerusalem. Bauer anses allmänt vara världens främsta expert på Förintelsen. Göran Person vände sig t.ex. till Bauer när han planerade utbildningsaktiviteten ”Om detta må ni berätta”.

Bauer bjöd in mig till sitt kontor i Jerusalem. Den 22 februari 2012, träffade jag Bauer och berättade om vår situation. Jag beskrev organisationen JIPF och de samtal vi fört de senaste åren i Göteborg. Professorn var tydlig. – Jag skulle marschera med vem som helst om det gäller att sprida kunskap om vad Kristallnatten innebar. Dock skulle jag vara noggrann med att ställa upp villkoren dvs. texter på plakat etc.

Bauer talade vidare om det moraliska ansvaret han anser att vi har att sprida kunskap om Kristallnatten till världen.

När Katz året efter återkom med sin fråga om vårt deltagande bestämde vi oss för att säga ja – dock på villkor att endast de paroller som vi var med och godkände skulle få förekomma. Dessutom skulle det inte längre vara tal om talkörer, utan en tyst manifestation. Inte heller skulle diverse olika flaggor förekomma i tåget. Detta accepterades och villkoren uppfylldes. I år fick vi samma förfrågan och ärendet kom aldrig att diskuteras i föreståndarkollegiet eller i Informationsstyrelsen utan Daniel Jonas som tjänsteman fick uppdraget att sköta våra kontakter med organisatörerna på samma villkor som 2013.

Dagen efter årets manifestation erhöll vi ett mail undertecknat av några tiotals församlingsmedlemmar som var missnöjda med att vi deltar i denna manifestation tillsammans med framförallt JIPF men också med några vänsterorganisationer, som de undertecknade, anser agerar mot Israel.

Redan innan detta mail nått oss hade vi i Informationsstyrelsen beslutat att utvärdera vårt deltagande i denna manifestation.

Detta är inte en lätt fråga. Det finns församlingsmedlemmar som med avsky ser att vi från JF deltar ihop med framförallt JIPF i denna manifestation. Ja, de ”protesterar också mot att medlemmar i fullmäktige också är aktiva i antiisraeliska verksamheter”.

Från församlingsledningens sida kan vi hitintills konstatera att våra ansträngningar att skapa en värdig manifestation den 9 november har inneburit

• Att den manifestation med starka antiisraeliska budskap som i åratal förekommit är stoppad
• Att den manifestation som innebar att många organisationer – denna dag – protesterade mot det de upplevde som orättvisor – men som inte hade ett dyft med Kristallnatten att göra är stoppad.
• Att flera riksdagspartier vänt sig till oss för att höra hur vi ser på hur denna manifestation skall gestaltas och numera tillsammans med oss deltar på Bastionsplatsen samt inbjuds till synagogan.
• Att vi hos polismyndigheten ansökt om demonstrationstillståndet för 2015 års manifestation.
• Att den minnesstund i synagogan som alltid har avslutat hågkomsten av Kristallnatten numera innebär att synagogan är helt full med besökare. De flesta unga personer som deltagit i manifestationen och som nu – många säkert för första gången – besöker vår synagoga och tar del av de tal som olika församlingsmedlemmar håller. 

Detta är inte en lätt fråga, men vi har agerat på ett målmedvetet sätt för att man i Göteborg skall uppmärksamma Kristallnatten för vad den rätteligen var – ett brutalt angrepp på oss judar – bara för att vi var judar - men också en symbol för en herrefolksmentalitet som kom att drabba oss i 1a hand men också romer, handikappade, homosexuella m.fl.

Kristallnatten 2014

Den 1a lärobok jag hade när jag började läsa på GBG:s universitet alldeles i slutet av 60 talet var en bok som heter Society. Det jag främst tog med mig ut i livet från den boken var meningen "All human behavior is multidetermined dvs. Allt mänskligt beteende beror på flera olika orsaker.

Jag vill påstå att detta är korrekt, men det gör oxå att det kan vara svårt att vara säker på vad saker och ting har för orsak.

Min slutsats av detta resonemang är att det alltid finns en risk att vi - på goda grunder - analyserar och problematiserar olika händelser och det är bra - men samtidigt riskerar vi att inte se dramatiken och symbolvärdet i specifika händelser.

Vi har samlats idag för att manifestera vår avsky och skräck inför vad som hände den 9 november 1938 och vad som skulle följde därefter. Självklart började inte denna fas i mänsklighetens historia på denna dag.

Mein Kamp utkom 1925 och lämnar ingen i ovisshet om vad som skulle hända om författaren och hans gelikar kom till makten. I skriften talar författaren om sin syn på oss judar ”det är inte genom juden som mänskligheten går framåt, utan trots juden.

Han är och förblir den evige parasiten och snyltgästen och sprider sig som en skadlig bacill så snart ett gynnsamt näringsområde inbjuder därtill”.

Även om sionismen talar författaren –
”ty då sionismen försöker inbilla den övriga världen att den judiska nationalitetskänslan är nöjd med att skapa en stat i Palestina, drar juden återigen de dumma gojim på det grymmaste vid näsan. De tänker inte alls bygga en stat i Palestina för att bo där, utan de vill bara ha en organisationscentral för sitt internationella världsbedrägeri, som är utrustad med egen suveränitet och befriad från risken att bli angripen av andra stater, och som kan användas som en tillflyktsort för utvisade fähundar och en högskola för blivande skojare.”

Många som själva läste boken eller fick delar av den berättat för sig kanske ansåg att detta vara sjuka tankar i en galnings skalle.

Tankegodset byggs upp på uppfattningen att vissa människor är förmer än andra. Det finns grupper som inte skall tillerkännas samma rättigheter som andra.

Vi som är barn till överlevare från koncentrationslägren - och jag är inte ensam om det här i dag - har väldigt klart för oss vad den 9 november var starten på. Vi och alla andra människor har ett moraliskt ansvar att berätta för världen vad herrefolks-mentalitet kan leda till. Om vi inte enade står upp till försvar för allas lika värde – och kraftigt reagerar när grupper vill hävda annat gör vi oss skyldiga till en allvarlig underlåtenhetssynd.

Många av oss känner till pastor Niemöllers ord .- Niemöller var präst och internerades i Dachau.

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Vi har varit många organisationer som tidigare idag samlats för en gemensam manifestation.

Arrangörsföreningarna och de deltagande organisationer har väldigt olika uppfattningar i en rad frågor. Politiskt skiljer vi oss åt i vår syn på varför det finns kriser och krig i världen och vem eller vilka som bär mest skuld för eländet därute.

För egen del är jag mycket påverkad i min uppfattning om hur man bäst manifesterar denna kväll av professor Yehuda Bauer vid Yad Vashem - förintelsemuseet i Jerusalem. Bauer anses vara världens främsta historiker när det gäller Förintelsen. Han är glasklar i sin uppfattning - vi har alla, men vi judar kanske ner än andra- ett moraliskt ansvar att berätta för världen om vad Kristallnatten var starten på. Hur krossat glas skulle leda till Auschwitz - till Majdanek, Sobibor, till ohyggligt barbari, till mänskligt lidande av näst intill obegripligt slag. Till att bl. a 6 miljoner judar förintades, samt att romer, handikappade, homosexuella inte heller ansågs vara värdiga ett liv.

Det är djupt tragiskt och väldigt skrämmande att idag beskåda den politiska utveckling som sker här i Europa. Hur partier som är rent, antisemitiska och därmed har en fascistisk ideologi har framgång och tar säte i parlament på många håll. Har vi varit så dåliga på att lära av historien? Är homo sapiens så outvecklad att vi inte förmår att lära av historien?

Uttrycken för judehat tenderar att EKALERA och medicinen är att REAGERA. Inte ensamma utan med stöd av det demokratiska samhället och alla personer som anser att alla människor har samma värde.

Målgruppen för Kristallnatten var endast judar – inga andra– men symbolvärdet av den 9 november berör inte bara judar. Historien ha lärt oss att ofta börjar med judarna – men det slutar sällan där.

Viktiga beslut - Vår inriktning - Utredningar - Dyr administration - Är du en resurs?

De sista löven har snart fallit av träden. Det är mörkt ute när jag stiger upp och lika mörkt när jag borstar tänderna på kvällen innan sängdags. Naturen förbereder sig för att gå i ide och samla kraft för att börja spira om några månader när mörkret övergår i ljus. På församlingsfronten är det inte skymningstid - tvärtom - vi arbetar just nu med flera viktiga frågor. Beslut skall tas i några strategiska projekt. Låt mig beskriva några av dessa.

Religiös inriktning.
Vår rabbin Hillel har varit hos oss i 2,5 år. Det kontrakt vi har löper på 3 år. Under november månad måste vi komma överens med rabbinen om huruvida kontraktet skall förlängas eller ej. Samtal pågår och resultatet av dessa samtal skall fullmäktige ta ställning till inom några veckor. I vår systerförsamling i Stockholm har man nyligen anställt sin första kvinnliga rabbin. Hon kommer att tjänstgöra i deras stora synagoga.

Skall vi ha en rabbin? Vilka aspekter skall väga tungt vid tillsättningen? Kan rabbinen oxå agera kantor? Vilken lön skall utgå? Detta är några av de aspekter som viktiga att beakta i den diskussion som nu pågår.

Samsittning och egalitär gudstjänst eller ej?
Sedan en tid pågår ett samtal kring vilken gudstjänstordning vi skall ha. En del förordar en ordning där män och kvinnor kan sitta ihop. Andra vill gå ett steg längre och ge kvinnor samma möjlighet som män, att delta fullt ut i andakten innebärande att läsa ur Torahn samt räknas in i en minjan. Dessutom har vi självklart de som tycker att den ordning som gällt i vår synagoga under mycket lång tid skall fortsätta. I det frågeformulär som kommer att sändas ut till alla församlingsmedlemmar finns några frågor som tar upp just dessa aspekter. Ditt svar ger oss en vägledning kring vad som skall gälla.

Administrativa kostnader till ingen nytta
Tyvärr måste vårt kontor lägga ner väldigt mycket tid för att hantera medlemsavgifter. Disciplinen att betala och betala i tid lämnar mycket i övrigt att önska. Vi skulle spara väsentliga belopp om vi alla var bättre på att se denna kostnad som lika självklar som de avier vi får som avser telefon/försäkringar/energi etc.

Är du en resurs?
Tillhör du den skara av medlemmar som nu - kanske för första gången i ditt liv upplever att du har tid över? Kanske har du slutat jobba eller gått ner i arbetstid? Vi är i stort behov av din hjälp om du - självständigt eller ihop med några kompisar - kan åta dig att hjälpa till i någon av de utredningar som vi behöver starta. Om du har erfarenhet att driva projekt och förståelse för ekonomi (du behöver inte vara revisor, men bör ha viss erfarenhet av att analysera ekonomiska sammanställningar) skulle jag och de andra föreståndarna uppskatta om du tog kontakt.

Enkäten – Antisemitism – Sjuder av liv – G:a Begravningsplatsen – Skolorna – Hemmet

På denna sida har jag tidigare informerat om det arbete som nu pågår för att färdigställa det frågeformulär som skall sändas till medlemmarna i vår församling. Formuläret är ett led i våra ansträngningar att utveckla Judiska Församlingen i Göteborg. Vi vill få ett bra underlag för fortsatt utvecklingsarbete – och genom att tillfråga er hoppas vi kunna styra hur vi använder våra resurser än bättre. Informationsstyrelsen som arbetar med detta projekt har som målsättning att formuläret skall sändas ut under oktober eller november månad.

I skrivande stund (10 september) planerar vi för kippavandringen den 21 september. Ordet kippavandring – som nu används på många håll i världen myntades av Joshua Kaufmann i Malmö. Det är sorgligt att denna manifestation överhuvudtaget skall behövas. Vid ett möte i Judiska Centralrådet i september (mötesplats för de svenska judiska församlingarna och föreningarna) diskuterades om vi skall samordna dessa vandringar mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi beslutade att inte göra detta – främst för att vi hoppas att dessa manifestationer inte skall behövas i framtiden. Det vore sorgligt om behovet av dessa vandringar permanentas i det svenska samhället.

Vi i Göteborg liksom våra systerförsamlingar i Stockholm och Malmö har senaste månaderna tagit emot besök av ledande politiker som önskat visa sin solidaritet och bestörtning över de uttryck för judehat som vi utsatts för i det svenska samhället.

På gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln ligger en hel del församlingsmedlemmar begravda. En inte oansenlig del av dessa har spelat en stor roll för utvecklingen av staden Göteborg. Med åren ser begravningsplatsen allt "tröttare" ut. Nu är det hög tid att göra något åt detta. Ett arbete har påbörjats, med bl.a Bertil Nejman som drivande för att vi skall kunna erbjuda både göteborgare i allmänhet och församlingsmedlemmar insynnerhet guidade visningar. Från Göteborgs stad har det visats ett stort intresse för att deltaga i detta projekt.

Hösten har gjort sin entré, minnena av en fantastiska sommaren börjar blekna - men höstens ankomst har oxå inneburit att det judiska Göteborg sjuder av liv. Våra föreningar har kickat igång sina aktiviteter, skolorna på Dr Allards gata vimlar av aktiva och nyfikna barn och har som grannar våra seniorer på sjuk- och ålderdomshemmet.

Med jämna mellanrum får vi i ledningen frågan "Varför skall man vara medlem i JF? Det finns en rad svar på denna fråga. Främst kanske det är en fråga om solidaritet. Men det är också viktigt för att vi skall ha möjlighet

• att hjälpa våra medlemmar att känna tillhörighet och gemenskap med sin egen familjs historia.
• att stärka samhörigheten till vår 1000 åriga historia över alla geografiska gränser.
• att bidraga till trygghet - att det finns en organisation som bevakar och tillvaratar judiska intressen i Sverige och utomlands. 
• att bidra till att stärka varje enskild och familjs identitet som judar samt – inte minst 
• tillgång till ett rikt utbud att aktiviteter socialt såväl som kulturellt och religiöst.

Vi syns i synagogan och minjen på Jom Kippur - Gamar Hatima Tova.

Stor manifestation mot antisemitism

Politiker. Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén i mitten, EU-minister Birgitta Ohlsson till höger och framför dem kommunalrådet David Lega.

Fakta: Kippavandring
Kippavandring startade i Malmö för några år sen som en reaktion mot den ökade rasismen och antisemitismen.
Det är första gången som Göteborgs judiska församling anordnar en kippavandring i Göteborg. Polisen uppskattar antalet deltagare till 1 000 personer, arrangören till 1 500.
Demonstrationen är tyst, inga plakat eller slagord tas med. Den är även opolitisk och alla är välkomna att delta.
I Malmö lockade den senaste kippavandringen 500 personer, i Stockholm ungefär 1 000.

Arikel: Peter Sundberg, GP

Judiska församlingen ordnade manifestationen och hoppades att 500 personer skulle dyka upp. Det kom drygt det dubbla.

Stor manifestationmot antisemitism

– Jag är väldigt nöjd. En bra manifestation, många som dök upp och det var ett stort positivt intresse, sammanfattade Daniel Jonas, kanslichef på judiska församlingen i Göteborg efter demonstrationen.

Längst fram i tåget gick kommunstyrelsen ordförande Anneli Hulthén (S), EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och kommunalrådet David Lega (KD) tillsammans med judiska församlingens rabbin och ordförande i Göteborg. De fyra som senare skulle tala på Bastionsplatsen.

För Birgitta Ohlsson var det här den tredje kippavandringen på en månads tid. Hon har gått i demonstrationer i både Stockholm och Malmö.

– Det är viktigt att ställa upp för ett kosmopolitisk Göteborg. För mig står Göteborg för värden mot rasism, säger hon.

Demonstrationen vart en så kallad tyst demonstration där inga plakat hölls upp, inga slagord hördes.

– Det var viktigt för oss att alla kände sig välkomna i demonstrationen. Därför var den tyst och opolitisk. Folk kan känna sig obekväma att gå i ett tåg när det skriks slagord, säger Daniel Jonas.

Tror du den här typen av manifestationer ger någon verklig förändring?

– Ja, jag tror det gör viss skillnad att man visar upp sig. Och gör man inget så händer inget, säger han.

Anneli Hulthén pratade om att det är viktigt att visa upp sig, visa vad man tycker och har för åsikter. Hon tyckte även att konceptet med en tyst demonstration var strålande.

Varför engagerar du dig i den här frågan?

– Jag skulle vilja vända på frågan. Varför skulle jag inte engagera mig? Det är min skyldighet som medmänniska att ställa upp, säger Hulthén.

Demonstrationståget bestod av en blandad publik, från föräldrar med barnvagn till äldre män med käpp.

Alla talare pratade om ett förändrat landskap i Sverige och Europa med en allt starkare högervind och ökad antisemitism.

– Det är viktigt att visa att det är oacceptabelt när judehatet visar sitt fula tryne. Det handlar om mänskliga rättigheter när en minoritet förtrycks. Det är inte minoriteten själva som ska stå upp när de blir förtryckta, det är det övriga samhället som ska göra det, säger Birgitta Ohlsson.

Demonstrationen gick enligt polisens insatschef på plats lugnt till och polisen hade inte förväntat sig något annat.

Såväl George Braun, ordförande i judiska församlingen, som Daniel Jonas hoppades dock att det är sista gången som det anordnas kippavandring. Att det inte ska behövas i framtiden.

– Ja, förhoppningsvis behöver vi inte göra om det, det är sensmoralen, säger Daniel Jonas.

Tal vid Kippavandringen i Göteborg

För nästan exakt 6 år sedan talade jag här på Bastionsplatsen. Orsaken den gången var att vi invigde det konstverk som finns där. Konstverket är tänkt att vara ett pedagogiskt hjälpmedel för lärare när de skall undervisa om utrotandet av 6 miljoner judar som föll offer för judehat under andra världskriget.

Om någon då sagt till mig att jag skulle stå här igen och tala pga. judehat - denna gång i Sverige och i nutid - hade jag antagligen bara skrattat till och tänkt vilken befängd tanke

Jag vill på inget sätt jämföra bakgrunderna till statyn och dagens bakgrund. De är olika på många fundamentala sätt. Men det har det gemensamt att det handlar om judehat.

Ett judehat idag i Sverige så omfattande på nätet och i media att en osäkerhet och otrygghet smugit sig på oss judar i Sverige. Detta har inte begränsat till Sverige - i många länder i Europa upplever judar samma sak.

Vi frågar oss hur är detta möjligt?

Har vi varit naiva och oförmögna att lära av historien? Har vi inte lärt oss att antisemitism kan kläs i många olika skepnader. I slutet av 60 talet och åren därefter kom många judar från Polen till Sverige. De flydde eller det kanske är riktigare att säga de blev utkastade - blev av sina jobb därför att de var judar men benämningen den gången var sionister. I andra sammanhang har skällsordet varit kosmopoliter.

När det blir konflikt och krig mellan Israel och deras grannar har vi lärt oss att nu är det dags igen. Till judiska församlingen får vi aggressiva telefonsamtal, i media spyr antisemiter ut sin galla. Enskilda judar får okvädningsord och hot uttalade på gator etc.

Låt mig vara jättetydlig på en punkt. Vad staten Israel gör kan kritiseras på samma sätt som andra länder kan kritiseras. Det kännetecknar den politiska ordning vi har och är stolta över i Sverige. (Synpunkter på israelisk politik bör dock riktas mot israeliska ambassaden.)

Det kusliga vi nu upplever är att kriget mellan Hamas och Israel verkar ha givit klartecken åt den stora latenta antisemitism som många av oss inte trodde fanns. Konflikten i MÖ orsaker inte antisemitism – men den aktiverar antisemitiska föreställningar.

Inte bara Stefan Löven utan många med honom blev nog chockade över de reaktioner som följde på Lövens numera välkända facebook inlägg.

Men, hade vi anledning att bli chockade - eller var vi bara naiva. Fanns det inte flera varningssignaler sedan lång tid? Låt mig ge några exempel på varningar som vi kunde reagerat kraftigare på.

Under 2013 anmälds 190 hatbrott med antisemitiska motiv i Sverige. Det är en anmälan varannan dag.

Vi har sett hur det politiska landskapet ändrats – framgångarna för Front National i Frankrike, Gyllene Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern (som bl. a tagit in direkt antisemiska läroböcker i skolsystemet) och resultatet av vårt eget val för en vecka sedan.

Historien har lärt oss att antisemitism ofta kommer från extremhögern och extremvänstern. Här i Sverige liksom i övriga Europa har vi nu lärt oss att dessa grupper har en partner i sin syn på judar. Jag menar individer och grupper som har sina rötter i Mellan Östern – som kommit till Sverige senaste årtiondena – med en syn på judar hämtade från böcker och media med ett tankestoft som vi förknippar med skrifter som Sion Vises protokoll eller Mein kampf. Dessa 3 grupperingar kan ha olika förklaringar till mycket - men de är överens i sin syn på judar.

När jag växte upp här i Göteborg tog jag spårvagnen en gång i veckan för att gå till religionsskolan som låg 100 meter härifrån. När jag steg av 5an spårvagn vid Centralen knallade jag bara in i församlingens lokaler. Dörren var alltid öppen.

När våra barn och barnbarn skall till förskolan eller religionsskolan idag måste de passera vakter och grindar som skall skydda dem.

Det är ju en helt sjuk situation. En aktiv församlingsmedlem berättade för någon vecka sedan att han och hans hustru bad deras dotter att inte berätta i skolan att hon var judinna. Han var klart besvärad av att behöva berätta detta för sitt barn och kunde aldrig tro att detta skulle kunna hända i Sverige.

Utmärkande för en person eller grupp som vill anses begåvade är att de lär av sin historia. Trots våra erfarenheter har vi judar alltför ofta haft en alltför låg profil vad avser antisemitism. Många av oss har nära släktingar som bittert fått uppleva att antisemitismen inte försvinner av sig själv.

Uttrycken för judehat tenderar att eskalera och medicinen är att reagera. Inte ensamma utan med stöd av det demokratiska samhället och alla personer som anser att alla människor har samma värde. Dagens manifestation är viktig – viktig för att markera att alla – judar liksom icke judar bör honorera det som uttrycks i FN:s deklaration om de mäskliga rättigheterna. Jag citerar;

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Tack för ert stöd!

Ökad antisemitism skapar otrygghet - Fler hot mot judar

Säkerheten ser annorlunda ut kring synagogan i Göteborg, jämfört med när George Braun, ordförande i församlingen, var liten. Numera är grindarna låsta. Artikel och foto av: Karin Fingal, minoritet.se 

Den senaste tidens konflikt i Israel och Gaza har lett till fler hot mot judar i Sverige. Ska man hälsa på någon på judiska församlingen i Göteborg är det inte bara att knalla in genom dörren, som George Braun gjorde när han var liten på 60-talet.
- Då tog jag spårvagnen hit, och gick rakt in genom dörren till eftermiddagsundervisningen, säger han.
Nu är gatan utanför ombyggd, med stolpar så att ingen bil ska kunna stanna till snabbt och kasta in en bomb.

Den senaste tidens konflikt i Israel och Gaza har lett till fler hot mot judar i Sverige.
- Judar här i Göteborg berörs påtagligt. Många blir överraskade och skrämda av den antisemitism som bubblar upp nu, säger George Braun, ordförande i judiska församlingen i Göteborg.

Ska man hälsa på någon på judiska församlingen i Göteborg är det inte bara att knalla in genom dörren, som George Braun gjorde när han var liten på 60-talet.
- Då tog jag spårvagnen hit, och gick rakt in genom dörren till eftermiddagsundervisningen, säger han.

Nu är gatan utanför ombyggd, med stolpar så att ingen bil ska kunna stanna till snabbt och kasta in en bomb. Ovanför ingången hänger övervakningskameror, fönstren är av säkerhetsglas, och ingången kontrolleras av en vakt. En fjärdedel av församlingens inkomster går till säkerhetskostnader.

När kriget mellan Israel och Hamas startades under sommaren rapporterades det direkt om ökad antisemitism från länder i Europa. Det är samma sak i Göteborg, säger George Braun och berättar om en händelse för några veckor sedan.
- Det var en grupp judiska barn, ungefär 10-11-åringar, som var på Lisebergs nöjespark ihop. Då var det folk som började skrika och gapa på dem. Barnen blev upprörda och rädda såklart.

Glåpord och skrik, att någon kommer över och bankar på dörren och skriker att de vill snacka, är exempel på den ökade antisemitismen. Rent fysiska angrepp är däremot mycket ovanliga. Men även om glåporden och skriken inte drabbar alla, påverkar det hela församlingen.
- Det ger otrygghet. Vi har till exempel en väldigt aktiv församlingsmedlem som sa till sin dotter när hon skulle börja skolan, att hon inte behövde berätta att hon är judinna. Han sade att han gjorde det för hennes skull, men att det kändes fruktansvärt för honom att behöva göra det år 2014.

George Braun tror att konflikten i Israel och Palestina gör att det blir mer okej för dem som tycker illa om judar, att visa det öppet. Dessutom finns det i Sverige många människor från Palestina eller Mellanöstern, som är emot staten Israel. Och många av dem har enligt George Braun vuxit upp med judehat och antisemitism runt omkring sig.
- Jag vill vara tydlig. Man kan absolut kritisera Israel. Men det jag talar om är när det går över i antisemitism.

Han tillägger:
- Om man är jude och bor i Göteborg så har man inget inflytande på israelisk politik. Vill man framföra kritik får man vända sig till Israels ambassad i Stockholm.

Vad ska man göra åt antisemitismen då?
- Jag tror media har stor påverkan. Det behövs en mer balanserad hållning. Nästan varje nyhetssändning såg man till exempel den fruktansvärda förödelse som är i Gaza. Men det skildras sällan hur det är för dem som bor i Tel Aviv, som rusar ner i skyddsrum flera gånger om dagen för att undkomma raketer, och att det varit så i flera veckor.

Under den senaste tiden har judiska församlingen i Göteborg höjt säkerheten. Många jobbar frivilligt som vakter för att kostnaderna inte ska bli för stora. George Braun berättar att de ökade hoten mot församlingsmedlemmar ofta diskuteras i församlingen. En del tycker att rädslan är överdriven.
- Det är lätt att vispa bort som paranoia. Men en hel del av oss har direkt koppling till nazitiden, och de som upplevde det berättade att det inte började med koncentrationslägren, istället skedde det gradvis. Att man till exempel började tala om judar som en farlig grupp.

Han säger att för tio år sedan hade ingen kunnat föreställa sig att några barn som besökte Lisebergs nöjespark skulle få utstå skrik och gap bara för att de är judiska barn.
- Det är en situation som jag, som är född och uppvuxen här... hade du beskrivit det för mig för tio år sedan, hade jag sagt att det inte är någon riktig bild av Sverige och Göteborg.