Under de många kommande åren skulle jag lära känna Göran genom att han engagerade mig i flera olika konsultuppdrag i sin roll som Göteborgs ledande politiker. Då vi båda dessutom var flitiga resenärer mellan vår hemstad och huvudstaden satt vi åtskilliga gånger både på flyg och tåg och tjötade om ditt och datt, men mest om Göteborg.
Församlingens ordförande under åren 1981 – 1991, var Hans W Levy. Han tyckte att vi skulle skapa ett minnesmonument över förintelsens offer. Frågan diskuterades under flera år i vårt fullmäktige men det hela rann ut i sanden. När jag flera år senare bestämde mig för att börja arbeta med detta projekt påbörjades ett arbete som skulle komma att kräva flera församlingsmedlemmars medverkan och ta några år att förverkliga.
På en flygresa till Stockholm satt Göran och jag intill varandra och jag passade på att berätta för honom om våra planer på att bygga ett minnesmonument intill synagogan. Görans reaktion kom omgående ”George, skall du låsa in detta på er gård, det bör ju vara något för alla göteborgare!” Skall monumentet inte placeras i Trädgårdsföreningen eller på annan allmän plats?” För egen del tyckte jag att det låg mycket i hans kommentar och tog med mig hans synpunkter till föreståndarna och medlemmarna i Informationsstyrelsen. Diskussionen som följde visade att det fanns 2 motstridiga uppfattningar inom våra egna led. Den ena var att vi skulle ta till oss Görans förslag och bygga monumentet på annan plats än mellan synagogan och församlingshuset. Den andra var att vi inte kunde bygga utanför vår gård då vi då riskerade att få monumentet vandaliserat. Inte minst då vi avsåg att ha namn på mördade släktingar på monumentet ansågs detta vara oansvarigt.
Efter några veckors dividerande gick jag till Göran och föreslog att Judiska Församlingen skulle bygga och bekosta det monument som skulle stå på vår gård, medan Göteborgs stad skulle bekosta det monument som borde byggas på allmän plats (jag föreslog Bastionsplatsen). Göran var positiv, men nu vidtog många turer i den kommunala administrationen innan pengar, byggplaner och monumentets utseende kunde fastställas. Under mängder av möten med ledande politiker och tjänstemän i kommunen argumenterade jag för planerna. När jag mötte motstånd spelade jag upp Görans namn med kommentarer som ”Det vore fint om detta ärende inte fastnade i den kommunala byråkratin och drog ut på tiden, då Göran Johansson bett mig att hålla honom personligen informerad om hur det hela går”. Det var inte många inom kommunen som ville riskera att få ett samtal från en irriterad ordförande i kommunstyrelsen. Dessutom blev Görans och mina samtal väldigt frekventa under denna period. Vi satt ofta på hans tjänsterum vid Gustaf Adolfs Torg och tjötade om våra byggplaner, men också om judendom i allmänhet och judar i Göteborg i synnerhet. Jag tror att vår goda relation påverkades positivt av att jag inte undanhöll Göran informationen att min pappa arbetat på SKF när han kom till Sverige.
Utan Görans medverkan och stöd hade vi aldrig fått minnesmonumentet på Bastionsplatsen. Denna plats där vi årligen samlas för manifestationer i samband med Kristallnatten, tashlich på Rosh Hashana samt nu senaste månaden vid två manifestationer i samband med protester mot antisemitism.
Malmös Judiska Församling har bittert fått lära sig vad det kan innebära att inte ha goda relationer med stadens politiska ledning. För vår del har relationerna alltid varit bra under Görans tid och de fortsätter på samma vis under Annelies Hultens ledarskap.
