Demokrati, ödmjukhet och respekt för varandra

1969 började jag läsa på Socialhögskolan. På skolan fanns det många aktiva grupper som ansåg att deras tolkning av vad som var bäst för oss studenter var den rätta. De kallade sig marxist-leninister, trotskister, revolutionära det ena och det andra. De ställde upp mangrant på kårmöten, de agiterade och var arga. De skrev artiklar, delade ut flygblad och satte upp meddelanden i korridorer och på anslagstavlor. När vi hade kårval fick de inte många procent av samtliga avgivna röster. Det fick dem inte för en sekund att ifrågasätta om de kanske hade fel. De visste att de hade rätt.

1972 gjorde jag militärtjänst. Efter några månader berättade våra officerare att vi soldater skulle välja en representant att företräda oss vid den kommande värnpliktsriksdagen i Örebro. I slutomgången var det fyra som vi kunde välja emellan. Tre var politiskt aktiva och agiterade kraftfullt och lidelsefullt för att de var de enda vettiga alternativet för oss soldater att rösta på. Den fjärde kandidaten fick ca 80% av alla röster som avgavs och blev vår representant. De andra hade oturen att det inte var de som var mest högröstade utan den som hade majoritetens förtroende som vann.

I alltför många månader har vi haft en situation i vår församling med stora likheter med de två exemplet ovan. Det är väldigt frustrerande med demokrati när majoriteten inte har samma åsikt som den man själv står för. Visserligen hittar vi säkert förklaringar till att majoriteten röstar ”fel”. De är inte insatta. De fattar inte. De är manipulerade. De förstår inte hur det hänger samman etc. Men, det är ju just detta som är andemeningen med demokrati. Majoriteten bestämmer i fria öppna val.

För att bibehålla och utveckla ett demokratiskt styrelsesätt krävs att alla omfattas av andemeningen med demokrati.

Det olyckliga med de senaste månadernas skriverier i DS är att de påverkar församlingens agenda – de tvingar oss som sitter i ledningen att förhålla oss till skriverierna – medan skribenterna inte behöver ta något som helst ansvar för följderna av skriverierna. Om man innehar en ledarposition måste man agera – om man inte gör det kan det uppfattas som att man håller med eller inte tar ansvar för vad som händer.

Församlingen har ca 1400 medlemmar av dessa är det ca 300 som bryr sig om att rösta. Vi är bara några 100 tal som engagerar oss i fullmäktige, föreningar och deltar aktivt i församlingslivet. Det är min absoluta uppfattning att vi alla skulle vinna på att bemöta varandra med större respekt och försöka att se ”den andre” – försöka förstå varför hon har en annan uppfattning. Vi är en alldeles för liten grupp engagerade för att vi skall ha råd att splittra oss inbördes. Låt oss gemensamt arbeta för att få fler engagerade, flera att rösta och fler att ta ansvar.

(S) ordföranden i Göteborg Anna Johansson twittrade härförleden ”undrar i all stillsamhet om det finns nån med förståndet i behåll som vill leda ett parti som tagit för vana att avrätta varandra offentligt?” Hon talar om socialdemokratin – men kanske har det också bäring på oss i Judiska Församlingen i Göteborg.

En väg för att förstärka demokratin inom vår församling är att engagera fler, få fler att rösta och vara aktiva. Genom att bemöta varandra med större respekt – även då vi har olika uppfattningar (vilket vi självklart skall ha) – kanske vi alla bidrar till att utveckla vår församling och stimulera fler att bli aktiva.