Kriget mellan Israel och Hamas har påverkat oss. Många har säkert läst spaltmetrar och tittat på TV i timmar. Blivit upprörda över de komentarer de hört. Besvikna på vad facebook kompisar har skrivit. Förbannade på journalisternas brist på saklighet och förmåga att allsidigt belysa krigets bakgrund, förlopp och konsekvenser.
I en tysk tidning inleder Amos Oz en intervju med att ställa 2 frågor.
Fråga 1: Vad skulle du göra om din granne på andra sidan gatan sätter sig ner med sin lille son i knät och börjar skjuta med ett maskingevär in i dina barns sovrum?
Fråga 2: Vad skulle du göra om din granne på andra sidan gatan grävde en tunnel under gatan från hans barns sovrum till dina barns sovrum för att spränga ditt hem och kunna kidnappa din familj?
Kriget har skördat många liv – och är jag rädd ökat hatet mellan de berörda. Till vilken nytta? Kommer det internationella samfundet nu att kräva demilitarisering av Gaza? Att parterna börjar resonera om framtida normalisering av livsvillkoren för innevånare i Israel och Gaza?
Mitt hjärta är optimistiskt, men min hjärna är pessimistisk.
Krigets effekter syns också här i Sverige. Rektionerna på S Löfvens Facebook inlägg var skrämmande. På nätet har judefientliga kommentarer flödat. Enskilda församlingsmedlemmar har fått glåpord kastade i ansiktet. Hur har detta kunnat ske i Göteborg 2014? Har människosläktet inte lärt något av historien? Är vi så godtrogna och naiva att vi inte insett att den dolda antisemitismen är väldigt stor? Hur skall man annars förklara vad som händer? Är det en relativt liten grupp i samhället som står bakom dessa judefientliga påhopp?
Mitt hjärta vill tro det, men min hjärna är mycket tveksam.
Från ansvarigt politiskt håll har man, trots allt, reagerat. 2 miljoner utbetalas nu till Centrarådet för vår säkerhet, 2 ministrar – integrationsminsiter Erik Ullenhag samt EU ministern Birgitta Olson - ur regeringen har på egna initiativ tagit kontakt och besökt resp. skall besöka vårt församlingshus för att visa sin solidaritet med oss. Vid mötet med integrationsminister Ullenhag kretsade samtalet mycket kring säkerhetsfrågor och hur vi judar ser på den stigande antisemitismen i det svenska samhället. Vi upprepade tillfällen under de senaste åren har jag i samtal med regeringsmedlemmar efterlyst att vår statminister – till skillnad från sina kollegor i Tyskland, Frankrike och Italien - skulle ta till orda om antisemitism.
I slutet av månaden är det dags att fira Rosh Hashana. Åter är det tid för reflektion, en tid då våra synagoger fylls, familjer och vänner samlas för att gemensamt intaga en måltid, en tid att begrunda det gångna året och fundera på det kommande. Enligt vår lära skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande.
Jag hoppas att vi alla, individuellt såväl som kollektivt, får ett bra år, fyllt av glädje, kärlek, kunskap, förhoppningar, fred och framgång.
Shana Tova
