Denna artikel skriver jag från ett café i centrala Tel Aviv. Stället har en skylt som visar att det är WiFi i lokalen dvs. när jag skrivit färdigt ledaren mailar jag direkt till redaktionen för Det Senaste. Jag var under mer än tio år anställd för att forska och undervisa på Göteborgs universitet. Under mer än tjugo år har jag haft nära affärsmässiga kontakter med flera av de ledande hightech företagen i Sverige. Jag borde inte bli så imponerad av de möjligheter som den tekniska utvecklingen skapat. Än mindre så när jag befinner mig i ett land vars själva skapelse för 63 år sedan kan betraktas som ett under. Ett land ständigt omgivet av fientliga grannar och trots det en livaktig demokrati.
Hur märkligt är det inte att vi de senaste veckorna - matats med rapporter om hur förfärlig Mubarak, Gaddafi m.fl. arabiska ledare agerat som diktatorer och hur deras folk kvävts på frihet – när vi trodde att de allra flesta journalister i området bara hade Israel och ”Palestina” på sin agenda. Var var den kritiska granskningen av länderna runt Israel sedan 1948? Var var artiklarna som belyste levnadsvillkor för människor i denna del av världen? Var var demonstranterna som marscherade för att väcka världens uppmärksamhet på de odemokratiska styrelseskicken, behandlingen av oliktänkande - religiösa, politiska och sexuella - i de arabiska länderna?
Samtalen med vänner här kommer ofta in på religionens betydelse för landets identitet och utveckling. Någon berättade att Franco, när han härskade i Spanien, garanterade att staten inte skulle blanda sig i kyrkans frågor. Han t o m gav kyrkan rätt att censurera alla muntliga och skriftliga uttalanden från staten som inte föll i deras smak. I USA var en separation av kyrka och stat en självklarhet för ”the founding fathers”. I Sverige togs detta steg ganska nyligen. Här i Israel är det många som blivit alienerade från vår religion pga. rabbinatets agerande i framförallt frågor kring familjelagstiftning. Kan vi tänka oss ett Israel utan en koppling mellan stat och religion? Är det en omöjlighet eller en nödvändighet för statens utveckling?
De två lördagarna innan jag reste ner hit var jag bjuden på middagar hos icke-judiska vänner. I båda fallen kände jag bara värdparen. Maten var utmärkt, stämningen jättefin och det var mycket skratt och stoj kring matbordet. Det märkliga – vid båda tillfällena – var att gäster började prata med mig om sina judiska relationer. Detta utan att jag överhuvudtaget sagt något om min judiska bakgrund. Någon hade haft grannar, andra skolkompisar osv. som var judar. Om jag varit svart skulle de kanske talat om svarta kompisar. Men, om jag var svart skulle det synas – att jag är jude står inte i pannan. Sannolikt har väl värdparen berättat om min religion. Men, varför är det faktum att jag är jude så spännande? De kunde ju lika väl frågat om situationen för socialarbetare, psykologer, managementkonsulter eller något annat. Kan det vara så att det mest utmärkande eller spännande för omgivningen är att jag är jude?
Ikväll skall hustrun och jag gå och se en pjäs av Brecht. Utbudet av nöjen är enormt och bokar man inte bord på de mer populära restaurangerna får man vänta länge på ett bord, varesig det är tisdag, torsdag eller någon annan dag i veckan. Är det ett tecken på att omvärldssituationen upplevs så kritisk att man inte vill skjuta upp kul saker eller är det ett tecken på insikt att den bästa tid är nu.
Israel är ett fascinerande land med enorm potential, men också ett land med stora utmaningar. Skillnaden i levnadsstandard mellan olika grupper är större än på de flesta håll i ”västvärlden”. Häri ligger en risk för en fortsatt bra utveckling av landet. Min tilltro till att Israel hittar en lösning både på frågan om religionens roll såväl som klasskillnaderna är stor. Dock inte så stor som den var för 10 år sedan.
