I lördags talade jag vid Chevrans (det judiska begravningssällskapet) årliga middag. Mitt budskap var att vi är privilegierade som har en värdig begravningsritual. Tyvärr har detta långt ifrån alltid varit fallet. Oscar Levertins ”På judiska kyrkogården i Prag” andas en helt annan bild än den vi kan vara stolta över idag.
Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Sedan årtionden har vi haft en uppskattad förening i Göteborg som gjort ett fantastiskt jobb med att ombesörja begravningsritualen, vara ett stöd för de närmast sörjande och vara en hörnsten i det judiska livet. En del församlingsmedlemmar ser det som en naturlig del i sitt judiska ansvarstagande att vid en vuxen ålder stätta in sig i ledet och erbjuda sina tjänster.
Ingen organisation fungerar dock långsiktigt om inte ett antal av dess medlemmar axlar ett större ansvar än att bara medverka - några måste alltid ta på sig rollen som ledare och se till att föreningens struktur, ekonomi och uppgifter förbättras och anpassas till förändringar i omgivningen. Utan hängivna och uppoffrande ledare hade Chevran inte varit vad den är idag.
