Ben-Gurion, Val av nya ledare och Respekt

Jag har just återkommit från en kort semesterresa till Israel. En dag gjorde jag ett besök i den villa i Tel Aviv som David Ben-Gurion levde i. Huset är idag ett museum och innehåller en hel del spännande föremål från statsmannens liv bland annat många uttalanden av premiärministern som spänner över många områden bland annat sionism, religion, judiskhet, politik. Jag stod länge och funderade över följande text:

”For centuries, the Jewish people had asked in prayer will there be a state for the people? No one had ever imagined the terrifying question: Will there be a people for the state when it comes into being”.

Vad var det som Ben-Gurion var orolig för? Att vi som folk skulle gå under på grund av fientliga handlingar? Att betydelsen av att vara jude skulle minska så mycket att detta inte längre var väsentligt för de flesta att bibehålla våra traditioner? Att vi skulle gifta oss med personer som inte var judar och inte bry oss om att låta kommande generation få del av vår kultur och religion?

Ur ett församlingsperspektiv kan man fundera på vad som utmärker ”a people”? Räcker det att många känner sig som judar men inte lever ett liv med judiska traditioner, religiöst utövning, tillhör en judisk organisation etc.? Valet är individuellt men vi måste som judisk församling erbjuda möjligheterna att utöva judendom – genom att garantera gudstjänster, koscher mat, judisk undervisning samt föreningar och klubbar som ger möjlighet till social kontakt med andra judar.

Vi har just valt nya ledare i vår församling. Grattis till alla er som valdes in i fullmäktige. Vad vill ni åstadkomma? Är Ben-Gurions oro er oro? Vilken relation skall det finnas mellan Göteborgs Judiska Församling och staten Israel? Hur skall vi stimulera dagens församlingsmedlemmar att vilja deltaga i och utveckla ett judiskt liv i Göteborg? Under de kommande 3 åren är de vi som äger dessa frågeställningar. Det kan vara utmanande och stimulerande, kommer säkert att leda till meningsmotsättningar och diskussioner. Det skrämmer mig inte. Skräckscenariot är att frågeställningarna upplevs som ointressanta och att fullmäktiges arbete kommer att kännetecknas av likgiltighet, bristande engagemang och ansvarstagande samt apati.

En av de saker som kan fylla mig med stolthet är vår judiska tradition att alltid se saker ur olika perspektiv. Vår förmåga att se argument ur ”den andres” synvinkel. Pluralism, mångfald, flexibilitet – ja det finns många begrepp som försöker belysa detta fenomen. Sedan länge hör jag församlingsmedlemmar tala om att vi har en hätsk debatt i våra egna led, att vi saknar respekt för varandra etc. Detta är allvarligt.

• Jag tror inte att vi löser detta genom att tala om bristen på respekt – jag tror vi åtgärder det genom att uppträda respektfullt mot varandra.
• Jag tror inte vi löser det genom att tala om hur det är eller varit– jag tror vi åtgärdar det genom att se till att det framledes inte sker.
• Jag tror inte att vi löser detta genom att tala om vad andra skall göra – jag tror vi åtgärdar detta genom att var och en av oss visar respekt.