Vi samlas här varje år, söndagen mellan Rosh Hashana och Jom Kippur för att minnas den mänskliga katastrof som inträffade under den tid som ondskan härjade i världen. En tid inte längre bort än att flera av oss som samlats här själva kan berätta om sina upplevelser. Det är i år 72 år sedan grymheterna inte längre kunde döljas utan en hel värld med förfäran, skam och raseri såg vad som doldes bakom murarna och stängslen till Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Sobíbor och andra läger.
Vi samlas här för att minnas individuellt och kollektivt.
Det enskilda minnet kan säkert vara övermäktigt för många. För smärtsamt att leva sig in i. Men vi vet att det på sikt inte finns något alternativ till bearbetning också av de hemskaste saker.
Det kollektiva minnet har vi alla ett ansvar för. Det är ett oförlåtligt svek att inte minnas vad som hände. Men, frågan är hur vi lever upp till vårt kollektiva ansvar? Ingen kan begära att de få som själva varit med om barbariet vid mycket mogen ålder kan förväntas agera idag. Men som judisk församling har vi ett ansvar att berätta. Människans minne är kort. Om vi inte berättar om och om igen faller snart vad som hände i glömska. Vi måste aktivt sprida kunskap till det uppväxande släktet om alla de varningssignaler som fanns. Det är t ex i år 75 år sedan massakern vid Babi Yar.
Massakern i Babi Yar var en varningssignal för vad som skulle hända oss judar i de länder som nazisterna skulle lägga under sig. Den 28 september 1941 sattes de upp affischer över hela Kiev som uppmanade stadens judar att anmäla sig följande dag med identitetshandlingar, pengar och värdesaker och varma kläder. Affischerna varnade alla för att de kunde komma att bli skjutna om de inte följde uppmaningen. Dokument visar att tyskarna förväntade sig att några tusen skulle följa uppmaningen, men 30 000 judar gjorde vad affischerna uppmanande till. De gjorde så i förhoppning att de skulle li evakuerade och flyttas till en annan ort och på det sättet överleva.
Det blev inte så. Den 28 och 29 september leddes de till ravinen Babi Yar och sköts av SS Einsatzgruppe. Enligt SS egna dokument vet vi att 33 771 judar mördades under mindre än 36 timmar.
Detta var ändå bara början – man uppskattar att mellan 100 000 och 150 000 judar och icke judar mördades vid ravinen under den tyska ockupationen av Kiev.
Vi som står här binds samman av vårt kollektiva minne över barbariet som drabbats oss. Det var en period av skräck, vanmakt och smärta. En period som är unik i mänsklighetens historia, även om det inte saknas andra skräckfyllda och fruktansvärda illdåd.
Medan vi står här sker fruktansvärda handlingar i Syrien och på andra plaster i världen. Skall vi fokusera på vad som händer nu och lämna det gamla bakom oss?
Jag menar att det vore helt fel.
Att glömma är det 1:a steget i att skapa nya fruktansvärda handlingar. Att tala om vad som hände vid Babi Yar och andra platser under den tid då ondskan härjade i världen är ett sätt att ta sitt ansvar för att de inte skall ske igen. Inom vår judiska församling här i Göteborg driver vi sedan många år arbetet med att inte låta det som hände falla i glömska. Vi erbjuder t ex skolor att vi som är barn till överlevande kan komma ut till dem och berätta om vad som hände.
Vi står här för att minnas, för att tacka de som ligger här samt alla de vars gravar finns på annan plats eller är okända. Tacka dem för deras vänskap, deras råd samt deras inspiration. Samtidigt som vi minns och sörjer dem kan minnet av dem stärka oss att gå vidare i livet – i en förhoppning att lidande och terror en gång skall förpassas till historien. Det kan kännas tungt ibland att orka vara optimistisk – men någonstans i oss alla finns nog ändå en visshet om att människor kan vara goda, respektera varandra och önska leva i frid med varandra. Det är en tid som vissa kallar messiansk.
