Den utveckling som vi alla plågas av vad avser situationen i och runt Israel är så tragisk att inte ens en skicklig och morbid dramaturg skulle kunna åstadkomma något värre.
Med stor skräck och under olidliga förhållanden skördar kriget nya offer och – är jag rädd – än mer hat mellan det berörda.
Vår församling står vid Israel sida och i våra stadgar framgår tydligt att ett av församlingens huvudsakliga ändamål är att stärka förbundenheten med staten Israel.
Vi är många församlingsmedlemmar som har nära och kära boende i Israel. För deras skull och för alla folk i området hoppas vi att goda krafter kommer att segra över de krigiska och oförsonliga så att vi snart kan skönja en utveckling som skapar möjlighet för israeler och palestinier att leva sida vid sida med respekt för varandra. Vi drömmer om en tid när det geografiska området – som är så centralt för många religioner – skall kännetecknas av utveckling och fredlig samexistens.
För några veckor sedan var Yuli Edestein, som är talman i Knesset inbjuden till Sverige av Per Wästerberg, talmannen i svenska riksdagen. Jag träffade Yuli 1a gången i hans kök i Leningrad 1982. Han var då en s.k. refusnik dvs. en person som ansökt om att få lämna Sovjetunionen. Som ett resultat av hans önskan om att få utvandra till Israel och att han började undervisa grupper i hebreiska fabricerade myndigheterna falska anklagelser mot Yuli för bl. a droghandel. Han skickades 1984 till arbetsläger i Sibirien.
Att denna man som 1984 sändes till gulag för att göra tjänst i det som i domen kallades hard labor – 12 år senare senare skulle bli regeringsmedlem i Israel och förra året utses till talman i Knesset föreföll helt orimligt.
När jag träffade Yuli för ca 1 månad sedan och vi talade om situationen i Israel påminde han mig om att vi i Sverige hade legat i fejd med våra grannar Norge, Danmark i långa tider.
Det finns många skillnader mellan Norden för några 100 år sedan och Israel och deras grannar idag. Men, för våra systrar och bröder i Israel samt deras grannar hoppas vi att det orimliga skall hända också i denna situation.
Kriget mellan Israel och Hamas är inte enbart något som bara berör personer i det geografiska området. Vi har nyligen blivit vittne till antisemitiska attentat på många håll i Europa. Judar har nekats handla i affärer, attackerats på gator och synagogor och begravningsplatser har angripits. Är det möjligt att sådant kan ske utan att det finns en latent antisemitism? Dess bättre har vi här varit förskonade från den form av antisemitism som vi läst och hört om i delar av Europa.
Den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark skriver i boken ”Vänstern och Tyranniet” att man inte behöver vara antisemit för att fördöma Israel, men det hjälper. Om man hatar det judiska folket följer av sig självt att man hatar den judiska staten. Jag anser det självklart att man kan kritisera Israel utan att vara det minsta judefientlig. Men, när man attackerar judar för att de är judar – inte israeler då är det antisemitism. Kommentarerna till Stefan Lövens numera berömda facebookinlägg för några veckor sedan är skrämmande.
Kommentarer i radioprogram, i TV inslag och insändare i tidningar är fulla av antisemitiska kommentarer. Vi upplever återigen – det som vi tyvärr varit med om för många gånger. Kriser och krig i och runt Israel leder till utbrott av ohämmad antisemitism i massmedia. Många som bär ett hat mot oss judar tar tillfället i akt att uttala den ena hemskheten efter den andra.
Sent igår kväll tog vi del av nyheter som talade om ett tillfälligt humanitärt uppehåll i stridigheterna. När vi vaknade i morse och lyssnade på nyheterna nåddes vi av beskedet att stridigheterna hade återupptagits.
Om vi tillåter oss att vara optimistiska, på det sätt som Yuli Edelstein gav uttryck för, kanske vi vågar hoppas på att det internationella samhället vägrar att acceptera det som skulle kunna kallas en kronisk sjukdom i och runt Israel.
En sjukdom som drabbar området sedan staten Israel utropades. En sjukdom som hela tiden finns och får utbrott med några års mellanrum. Kanske kan vi se de 1a stegen mot en överenskommelse där man hittar en öppning mot något om kan leda till ett bättre liv för folken i området.
Det finns inte en militär lösning på situationen bara en politisk.
Någon klok person har sagt att optimisten och pessimisten har rätt lika många gånger, men optimisten lever ett mycket mer harmoniskt och gladare liv. Vi befinner oss ju just nu i en synagoga – en plats för bön och hopp. Låt oss hoppas att våra önskningar och böner bär frukt.
Shabbat Shalom
