Skall man vara optimist eller pessimist?

Så vitt jag vet finns det inga vetenskapliga belägg för att en optimist har rätt oftare än en pessimist. Men, optimisten mår säkert mycket bättre och är säkert mycket roligare att umgås med än pessimisten.

I min roll som församlingsordförande har jag vid många tillfällen funderat på hur församlingen kommer att se ut i framtiden. Kommer de folkvalda också då att bekymra sig över att medlemsantalet sjunker, att ansvaret för församlingens väl ligger hos alltför få och alltför gamla, att den judiska kunskapsnivån är låg, att gudstjänstbesökarna är för få etc. etc.

När jag är trött och pessimistisk tänker jag

• Det är ju inte klokt. Föreståndarkollegiet består ju av ett gäng pensionärer. Personer som redan passerat bäst före datum. Hur kan vi, många födda på 40-talet relatera till de behov som finns för framtiden? När de skall väljapåve i katolska kyrkan har de redan infört en regel som säger att man måste vara under 80 år för att vara valbar. Det bör vi nog också göra annars blir det väl ännu värre. Fullmäktige har ju idag ett antal personer som snart inte ens klarar denna 80 års gräns.
• Medelåldern på föreståndarna, när jag själv blev föreståndare första gången i mitten av 80-talet, var 50 år. Vi var 4 föreståndare av nio som knapp hade nått 35 årsåldern. I det nyvalda föreståndarkollegiet somtillträde i januari i år finns det en föreståndare som är under 55 år och medelåldern är 66 år.
• Det går åt fanders med församlingen.

När jag är fylld av energi och optimistisk tänker jag

• Fantastiskt, vilken potential. Vi har nästa läsår 64 barn i Noaks Ark samt 41 som går på Alexandraskolan.
• Vilka enorma möjligheter vi har framöver att kunna hålla kontakt med församlingsmedlemmarna genom twitter, facebook, appar mm tack vareIT-utvecklingen.
• Sverige är inte längre ett monokulturellt land där man är udda för att man har föräldrar som inte är födda här. Idag är det mer av lapptäckeidentiteter hos väldigt många. Vi judar är en av de erkända nationella minoriteterna vars kulturarv betraktas som en del av den svenska kulturtraditionen. I envärld av förändring är det lätt att känna sig vilsen och rotlös, men vi har som judar en enorm kulturskatt, en religion, en historia som överlevt det mesta och kunnat bidra, som kanske inget annat folk, till att berika denna värld. Vilket enormt privilegium att få tillhöra detta folk.

Jag är hellre optimist, ser enorma möjligheter framöver och lägger tid och kraft på att förverkliga den positiva utvecklingen för vår församling.