Uttåget ur
Egypten hör till det judiska folkets mest storslagna berättelser. Här står
slaveri mot frihet, uppbrott mot stagnation, offer mot förövare. Alla vi -
modernitetens barn - kan känna in och igen oss i detta drama.
Så har vi, på säkert många olika sätt, firat Pesach. Återigen har vi tuggat matze och berättat historien om uttåget ur Egypten. Hört hur någon av de yngre familjemedlemmarna ställt de fyra frågorna, sjungit om ett litet lamm etc.
Så länge det finns barn kring sederbordet känns det meningsfullt att återigen upprepa historien. Men, hur tar man nästa steg i detta? När barnen eller barnbarnen somnat eller inte längre orkar sitta kvar kring bordet? Eller om det inte finns några barn kring sederbordet? Var finns Hagadan 2.0 – skriven för vuxna som vill bli stimulerade att diskutera det budskap som historien lär oss? Vad innebär frihet för oss som är uppvuxna med frihet och tar denna för givet? Varför skall vi fortfarande idag återberätta en så gammal historia när vårt folk har upplevt så mycket i modern tid och skulle kunna ta detta som intäkt för att tala om andlighet, gemenskap och betydelen av att kunna vår historia? Pesach firar vi när våren står för dörren, naturen vaknar upp, växtligheten aktiveras. Grannar som man inte sett mycket av i flera månader visar sig, är pratglada och sociala. Ljuset återvänder och den mentala energin strömmar till.
Livets kretslopp tar ett varv till. Vår följs av sommar, höst och vinter. Barndom, tonår, ungt vuxenliv, familjebildning, karriär, senior, ålderdom och slutlig vila. Allt i cykler.
Så mycket stoft för ett filosofiskt resonemang kring pesachbordet! Jag väntar på Hagada 2.0.
På Stadsmuseet kan man under hela året se en utställning om och av romer. När jag vandrade runt bland bilderna slogs jag av hur mycket jag kunde känna igen från deras berättelser. Saker som hade med - utsatthet, inte tillhöra, förföljd, beroendet av andras sympati, främlingskänsla- att göra. Det var inte svårt att se likheter med vårt folk. Dock lämnade jag utställningen utan att ha lärt mig något om vad som binder romerna samman, förutom det ständiga resandet. Vad utgör deras gemensamma kultur, seder, hjältar, mat, kunskapsideal?Men, min nyfikenhet stimulerades så att jag med hjälp av Google lärde mig en hel del om romernas kultur och levnadssätt. Kan det vara så att de saknar en kollektiv DNA molekyl? Något som binder dem samman till ett folk? Kanske är deras problem att de inte har den enormt rika kultur som vi har och tar för given - som vi skapat och skrivit och berättar om från generation till generation?
Vår innebär också att många föreningar och styrelser samlar sina medlemmar till årsmöte. Så har nyligen skett hos både den egalitära och ortodoxa föreningen. Är det typiskt judiskt att vi trots olika uppfattningar i en del viktiga frågor kan samlas i Judiska Församlingen i Göteborg (JFG) och vara en enhetsförsamling? Detta trots att – professorn och världens främsta auktoritet på Förintelsen – Yehuda Bauer vid Yad Vashem muséet i Jerusalem - nyligenkallade det judiska folket ”the impossible people” och hävdade att meningsmotsättningar och bråk är grunden – ja livselixiret – som driver vår utveckling framåt.
