Möte med professor Yehuda Bauer
Sedan en tid pågår en diskussion inom församlingen kring hur vi lever upp till vårt ansvar att lära allmänheten vad som hände under den tid då ondskan regerade i världen (1933-1945). Årligen uppmärksammar vi fasorna från denna tid bland annat den den 27 januari, den dag då Auschwitz befriades, den 27 Nissan (april/maj) kallad Yom HaShoah eller minnesdagen för förintelsens offer, den 9 november benämnd Kristall-natten som var starten på den flerårig förföljelse som kulminerade i Förintelsen.
I denna artikel fokuserar jag på en specifik frågeställning som diskuterats inom Informationsstyrelsen. Sedan flera år arrangerar vi en minnesceremoni den 9 november. Tillsammans med några icke-judar samlar vi kanske totalt 100 personer, nu senast vid minnesmonumentet på Bastionsplatsen, för att komma ihåg vad som hände på denna dag 1933. Några tal hålls bland annat av representanter för några av de borgerliga ungdomspartierna. Efter samlingen vandrar vi till synagogan för en minnesgudstjänst. Media rapporterar ytterst sällan från vår aktivitet.
Parallellt med vår manifestation arrangeras sedan många år en betydligt större aktivitet där cirka 1000 personer vandrar från Gustaf Adolfs torg till Götaplatsen. Några tal hålls till minne av Kristallnatten. I denna aktivitet återfinns personer från flera olika rörelser, också sådana som har en syn på Mellanöstern konflikten som kraftigt avviker från den som jag och säkert de flesta församlingsmedlemmar har. Media brukar bevaka denna manifestation och följa upp den med artiklar om Kristallnatten.
I höstas blev jag kontaktad av en församlingsmedlem som ägde demonstrationsrätten till den större aktiviteten. Han undrade om inte Judiska Församlingen kunde medverka i den manifestation som han ansvarade för. Själv är han medlem i ”judar för en rättvis israelisk-palestinsk fred”.
När jag tog frågan till Informationsstyrelsen visade det sig att flera medlemmar motsatte sig ett samarbete. Argumenten var bl. a att vem som helst kan deltaga i vår manifestation och ”ingen skall stjäla” vår historia. Man kan ha olika uppfattningar i denna fråga. En är att vi bäst lever upp till vårt moraliska ansvar att sprida kunskap om Förintelsen genom att vara introverta och inte samarbeta en annan att vi bör vara extroverta och söka samarbete.
I den situation som uppstod vände jag mig till professor Yehuda Bauer vid Yad VaShem museet i Jerusalem för råd. Bauer anses vara världens främsta expert på Förintelsen och har bland annat varit svenska regeringens rådgivare när dåvarande statsministern Göran Persson startade sitt arbete med upplysning om Förintelsen.
Vid samtalet med Bauer på hans arbetsrum i februari samt den mail-korrespondens vi hade innan vårt möte lärde jag mig att professorn anser att
- Förintelsen är universell samtidigt som den är specifikt judisk
- Vi som judar har en moralisk skyldighet att sprida kunskap om Förintelsen
- Förintelsen är en del av den judiska identiteten
- Entredjedel av de som besöker Yad VaShem är icke-judar
- Synen på Förintelsen ständigt ändras
- Vi skall akta oss för att betrakta Förintelsen som något unikt – det kan hända igen. Det unika som drabbade oss anser han vara att det aldrig hänt tidigare. Han betonar betydelsen av ”totaliteten” - vi judar skulle dödas var än på jorden vi fanns samt att ideologin helt saknade pragmatism det vill säga syftet var inte att komma över judiska tillgångar, positioner eller liknande
- Han alltid varit beredd att samarbeta med vem som helst om det tjänar syftet att sprida kunskap om vad som hände under Förintelsen
- Det är viktigt att vara överens med alla arrangörer om villkoren för en gemensam manifestation
